Bara en tanke. Du kanske inte måste ha så förbannat höga krav på dig själv och "den perfekta tillvaron". Även om det är nya tag, en klämkäck nystart som gäller i och med sommarens sista suck. Börja träna! Renovera hemma! Matlåda (helst nyttig och ekologisk) varje dag! Vara den där fungerande och företagsamma människan som aldrig brakar samman. Men den psykiska ohälsan tar sällan semester. Och den eskalerar för många nu när man ska tillbaka till jobb, skola, vardag. Till att just fungera. Vad det nu, enligt dagens orimliga prestationsmåttstock är? Att fungera alltså. Att inte vara en skör stackare med "dålig karaktär".

Bara en tanke, värd att ha med sig - den vanligaste anledningen till sjukskrivningar i det här landet är fortfarande psykisk ohälsa. Sen 2009 har fallen återigen ökat. Jag gissar att många helt enkelt inte kan prestera som de förväntas göra, eller tror att de förväntas göra, på jobbet eller i skolan. Många låg nog sömnlösa med ångest nu natten till måndag. Många som skulle tillbaka till det där svarta hålet av stress och otillräcklighetskänslor. Vem frågar hur de mår? Frågar du en kollega eller klasskompis hur hen mår? I själen alltså. Det som nästan aldrig visar sig utanpå. Ångesten är en skicklig kameleont. Den glöms så lätt bort. En naiv tro om att det inte händer mig, eller den där till synes starka och livsglada vännen eller kollegan.

Bara en tanke. Vi kanske ska bli bättre, betydligt bättre på att stanna upp mitt i den här "nystart-yran" och känna av. Dels hur vi själva mår, dels hur någon i vår närhet har det. Är det okej att inte vara glad? Är det okej att inte känna sig peppad på en ny termin eller säsong av livets alla måsten? Ja. Klart det är. Tillåts man inte känna så eskalerar väl bara ångesten och stressen. Tillåts man däremot prata om det, utan att bli dömd eller stämplad, så blir kanske livet mer okej. Även de perioder som känns allt annat än okej. Bara en tanke alltså.

Jag tänkte börja den här hösten med att till stor del gråta och sova, så mycket jag hinner. Gråta över sådant som är skit, för att få ut de känslorna. Tillåta mig vara ledsen, uppgiven, arg, trött, ordentligt medioker emellanåt. Det hjälper i alla fall mig i den här skeva samtiden där lyckohetsen är som en jävla ebola vart man än vänder sig. Där så kallade vänner tar avstånd från någon med depression, där öppenpsykvården mest skriver ut piller och skickar hem. Vi kallas energitjuvar, vi som inte förmår att ständigt strössla glädje och inspiration omkring oss. Öh, förlåt då. Förlåt för att jag inte är en vandrande rosa carpe diem-kudde.

Bara en tanke. Känslor är inte farliga. Det är tystnaden och förtryckande av dessa som är det. Det är tron om att lite ångest skulle förstöra den tillgjorda lyckan som är den riktigt skadliga boven i dramat.

+ Alla chefer, arbetsledare, rektorer, pedagoger som vill och vågar se psykisk ohälsa och hantera det utan att stämpla anställda eller elever som helt sjuka i huvudet.

- När kändisar som "Mat-Tina" går ut och uppmanar folk till att trycka undan sina fulare känslor, lägga dem i "en kista" och stänga locket.