Tre barn i varje skolklass. Ändå nästan helt tyst. Vi pratar inte särskilt mycket om sexuella övergrepp. Och vi pratar ännu mindre om att uppskattningsvis tre barn per klass är offer för sexuella övergrepp. Offer för vuxna med sjuka böjelser som man som minderårig tror man kan lita på. Eller åtminstone trodde. Och så är ens tillit i värsta fall skadad för livet.

Det daltas med sexförbrytare nåt förbannat. Runt om i landet hålls idrottstränare och släktingar om ryggen. "Vi behöver väl inte göra så stor sak av det här...", "Tänk på hans familj...". När jag fick veta att en gammal vän till vår familj förgripit sig på ett barn sa folk till och med att "han inte mådde bra då, han har ju varit arbetslös länge och så den där jobbiga skilsmässan på det..."

► LÄS MER: "Köp mig en schwarzwaldtårta, för fan – det är ju kvinnornas kalasdag i dag"

Aha. Så arbetslösa människor med kärlekstrubbel ramlar lätt dit och blir pedofiler? Då så. Låt oss ha lite förståelse, för bövelen. Den traumatiserade lilla flickan repar sig nog, bara vi låtsas som ingenting och "vänder blad". Åt helvete med mer skyddande och gullande med sjuka pervon! Priset ska aldrig, aldrig någonsin betalas av den som utsätts. Ett sexbrottsoffer, oavsett ålder ska aldrig, aldrig någonsin skuldbeläggas. Att det ens ska behöva sägas. Jag skäms över samtiden, stora delar av mänskligheten när jag säger det. Skulden är som en sten i bröstet som aldrig tycks vilja sjunka. Förväntningarna på att man som offer måste vara stark, förlåtande och även förstående är påtagliga. Jag kräks. Man måste ingenting. Man behöver bara bli hörd. Sedd. Tagen på allvar. Och någon som råkat ut för övergrepp agerar sällan så rationellt som omvärlden önskar. Synen på offer måste definitivt vidgas. Och det börjar hos dig.

► LÄS MER: "De så kallade Sverigevännernas nationalism gäller bara banalt trams"

Tre barn i varje klass. Vem ser dem? Vem lyssnar så pass bra att vi kan få till en strukturell förändring där inte offer bär skuld och ansvar för det vidriga som ingen borde vara med om? Framför allt inte barn. Hur ska du bli bättre på att se och agera? Och hur är egentligen din syn på det perfekta, trovärdiga offret?

Jag hade tur. Men tre andra i min mellanstadieklass hade det, statistiskt sett, inte. Låt oss tillsammans se till att minska den siffran. Det finns inga ursäkter till att låta bli. De här barnen är fortfarande osynliga. Låt oss tillsammans se och våga lägga oss i. För ingenting som har med övergrepp att göra är en "familjeangelägenhet". 

+ Hjälp organisationen "Hopp" som specialiserat sig på att ta kampen mot sexuella övergrepp, och stöttar offer. Skänk en slant i dag!

- Tystnadskulturen.