Cissi Wallin: Han ringde nästan aldrig. Men när han väl gjorde det visste han inte vad han skulle säga. Det var som att han satt på furumöbeln i hallen och snurrade den gulnade telefonsladden runt fingrarna medan svetten pärlade sig i pannan. ”Han är min pappa men för mig är han ungefär som gubben bakom disken på banken”. Min nära vän sänker ännu ett glas rött söndag kväll, fars dag. ”Ska du inte ringa honom?”, försöker jag men han avbryter: ”Du fattar inte hur det känns Cissi, att inte känna sig önskad”.

En annan vän har en pappa som bor ett kvarter bort. Men de ses aldrig. Han har inte ens träffat sitt barnbarn. Hon är tre nu. Min vän har gett upp. ”Han vill liksom
inte”. Hon behöver inte förklara. Jag ser och vet att det är hennes livs stora sorg. Att inte känna sig önskad. En oplanerad graviditet? En känsla av att inte ha något val? Men ändå; stoppar du in den utan kådis får du fatta. Då finns inga ursäkter. ”Hon sa ju att hon åt p-piller!” 

Är många män så godtroget korkade? Och ska deras typ ofrivilliga söner och döttrar få sona för det hela sina liv? Jag köper det inte längre. Jag köper inte passiva farsor som skyller på att de inte blev ”insläppta” från början. För hur knäpp kvinnan man gjorde på smällen än är finns det väldigt få ursäkter för att ändå inte ta ett aktivt ansvar. Åtminstone visa sitt barn att man finns och känner kärlek. Visar kärlek. Bottenlös kärlek.

Könsroller och (icke?) förväntningar på män har skapat ett helt hav av halvt eller helt frånvarande farsor. Som säkerligen inte är ondsinta människor, utan bara emotionellt handikappade. Varför? Varför tar de inte bara av sig offerkoftan och lyfter luren? För vem ska bryta destruktiva mönster om inte vi som drabbats av dem? Ingen kommer att vifta med ett magiskt trollspö. 

Hela min bekantskapskrets är full av pappasvek. Han som spelade bort hyran och sedan drog utan att höra av sig på två år. Han som skaffade ny familj och tycktes glömma sin gamla. Han som bara hörde av sig när han ville låna pengar. Det är inga unika fall. Överallt hör jag om svikande pappor. Martyrpappor som skyller sin brist på ansvar på den bittra, hämndlystna mamman. 

Vet du? Alla dessa barn som nu blivit vuxna skiter i det. De vill bara veta hur. Hur det är möjligt att vara så totalt fri från självinsikt och rannsakan. Hur man kan välja bort sitt eget kött och blod. Om de verkligen förstår hur ont det gör. Hur det kan fucka upp synen på kärlek, närhet och tillit.

Jag kramar min pappa och blir blödig. Han är så självklar för mig, men bara en önskedröm för många. Jag ångrar allt drama. Allt skit jag kastat på honom när jag höll på att bli vuxen. Först nu inser jag lyxen i att ha en farsa som hade svårt att släppa taget om ett älskat barn på väg in i vuxenlivet. Allt medan det finns så många som tvärtom aldrig förmått sig att greppa taget. Av villkorslös kärlek.

+ ”Mig äger ingen”
”Mig äger ingen”-filmatiseringen. På tal om pappor som trots allt gör sitt bästa.

– ”Tjejlipa”
Pappan på tåget till Göteborg som skrek åt sin son att ”sluta tjejlipa”.