CISSI WALLIN: En svensk familj grät nyligen ut i kvällstidning om att en djurpark på Öland inte släppte in deras 3-åring gratis, trots att ungen var för lång (enligt parkens gratis-regel). Argumentet var av typen ”det var så himla kränkande”. 

Vecka efter vecka gråter folk ut i tv-program som ”Fuskbyggarna” och ”Byggfällan” om att de blivit lurade på sina pengar vid ett husbygge eller en renovering. Visst, man kan bli totalt grundlurad, vara ett hjälplöst offer. 

Men jag ser mest en annan kategori bakom alla dessa historier. Jag ser vuxna människor som oftast bara låtit bli att göra sin research. Inte bemödat sig att utföra de där två klicken på det så kallade internet innan de bestämde sig för sitt livs kanske största affär. Eller bara för att ha koll på läget inför en semesteraktivitet.

Martyrskap förenat med ren lathet inför att kolla upp viktig fakta. Och sen förväntar man sig få sympatier via media (eller kanske mest lite hederlig bekräftelse)? Jag kan inte tycka synd om dem. Däremot provocerar de.

Aldrig har det varit så enkelt att skaffa sig information om nästan precis allt. Nästan precis allt är alltid några få klick bort. Och aldrig har paradoxen varit så tydlig. Aldrig har så lätt tillgänglighet till information krockat så hårt med en inflation i att många känner sig kränkta och oförrättade på löpande band. Och de tycks ha ett outtömligt behov av att gråta ut i media. Femton minuter av offerkofta. ”Mest läst på tidningens nätupplaga just nu-kändisskap”.

Jag älskar konsumentmakt. Och jag älskar att alla vi konsumenter nu har en större möjlighet än någonsin att varna varandra för oseriösa företag, använda till exempel betygssättnings-sajter som Rejta.se och skapa digitala upprop mot dålig service. 

Därför blir jag heligt livstrött på alla de som samtidigt inte fattar vikten av konsumentansvar. Minns du den där klasskamraten i högstadiet som alltid skyllde på ”men det var ingen som sa att...” när hen inte ville eller orkade ta ansvar för sin egen brist på engagemang? 

Håller vi på att få ett helt samhälle av ”det var ingen som sa”-konsumenter? Och vad gör det med oss och vår syn på ansvaret över våra egna liv, överlag? När allt annat alltid är någon ”annans fel”? Offerkoftan kliar. Ta av den. 

+ Står mitt kast. Visst är jag en klantig konsument ibland men då har jag vett att inte ta på offerkoftan utan står mitt kast.

Bestäm er! Cafégäster som står i kö 20 minuter men sen ändå inte bestämt vad de ska ha när det är deras tur. Gå i KBT.