Hur bör man egentligen agera när man blir våldtagen? Just den frågan tycks väldans massa människor som aldrig blivit utsatta för sexbrott ha svar på. Man skulle kunna säga att det vandrar runt mängder av självutnämnda sakkunniga på ämnet. Sakkunniga som tycks besitta en nästintill synsk förmåga. Ja men, som likt Saida kan säga hur jag eller någon annan som varit med om att någon eller några tagit för sig av våra kroppar utan lov borde ha tänkt eller gjort.

►LÄS MER: Cissi Wallin: Numer vill jag oftare leva än inte – men det är en daglig kamp

"Varför sparkade hon honom inte bara på pungen?", kan det låta. Ja... Tänk om alla, troligen tiotusentals som dagligen utsätts för grova sexövergrepp runtom i världen bara hade kommit på det. Då hade säkert våldtäkterna minskat med 85 procent! Om man bara har sinnesnärvaro nog att göra våldsamt motstånd så blir man kanske inte ens våldtagen så där "på riktigt"? Och lär man sig dessutom att pressa ihop låren riktigt jävla hårt, samtidigt som man utstrålar noll kåthet (gärna iklädd nunnedräkt eller burka) så är det garanterat säkert. Bara vi tjejer tar ansvar. För vad är det för sätt att mest ligga där helt passiv och liksom låta det hända?

Tyvärr måste alla självutnämnda sakkunniga på offers beteende vid sexövergrepp tänka om. För nyligen kom en viktig studie kring just reaktioner vid våldtäkt. Studien som gjorts av forskare vid Södersjukhuset och Karolinska Institutet i Stockholm kom fram till att så många som 7 av 10 offer paralyseras. Alltså, att en majoritet av alla som hamnar i sexbrottslingars klor upplever att de inte kan eller vågar göra motstånd. 

►LÄS MER: Cissi Wallin: Jag hatar folk som hatar tjocka

Det låter ju så rationellt och rimligt att man på ren insikt skriker och slåss för sitt liv i en sån situation. Det finns så mycket oskrivna regler och kodex för ett sexbrottsoffer. Det finns på fullaste allvar de som menar att man själv är en typ av medbrottsling om man inte agerar si eller så. Det finns kulturellt rotade och nästintill heliga budord, långa kravlistor på offers sätt att verka trovärdiga. Det finns så mycket misstro att man skulle kunna hålla igång ett helt kärnkraftverk med all den energi folk lägger på att misstro. Det finns otaliga föreställningar om vem som är ett bra offer eller ett mindre bra offer. Är jag ett bra och godkänt offer som var packad? Är hen som en gång var kär i sin förövare ett bra offer? Är det ens rimligt att påstå sig ha blivit våldtagen av någon som är gift, rik och snygg? 

När det kanske enda som borde diskuteras är det rimliga och rationella i ta för sig av någons kropp utan samtycke? Men det hör man av någon märklig anledning inte de självutnämnda sakkunniga diskutera särskilt ofta. Att recensera offer är tydligen mer viktigt än att recensera förövare och deras högst orimliga och irrationella handlingar.

+ Kan vi få sexbrottsadvokaten Elisabeth Massi Fritz som justitieminister nu, tack.

- Kan vi få slippa ett rättsväsende som tycks ta allvarligare på några plantor i någons garage, än på våldtäkter?