CISSI WALLIN: Det är tydligen sjukt svårt att vara motsatsen till missunnsam och bitter. Jag vet vad jag snackar om. I flera år satt jag i diverse sunkiga andrahandslyor, typ arbetslös och lätt alkad och missunnade allt och alla. Jag missunnade de som kunde hålla i pengar. De med ordning och reda i sina liv. De med bra impulskontroll, bra kontakter, rika föräldrar, lyckliga förhållanden och snabb ämnesomsättning. Och Gud vad dåligt det fick mig att må. Men det blev som ett beroende. Och denna enorma garderob av offerkoftor! Så här i efterhand förstår jag inte att jag pallade.

Varje dag väller det in kommentarer i min mejlbox, blogg, på Instagram, Twitter, Facebook... Bitterhet, missunnsamhet. ”Tro inte att du e nåt, sitta därborta i New York och tro att... Lilla stumpan kom ner på jorden, ditt företag kommer ju aldrig att bli något, din kille kommer att lämna dig snart... Vad gör du om dagarna egentligen??”.

Ja... Lever det liv jag vill ha. Som jag krigat och svettats för i flera år. Från destruktiva beteenden, dålig ekonomi, dåliga relationer och allmänt kaos. Till något annat. Och tydligen provocerar det. Du som skriver bittra, helt okonstruktivt missunnsamma kommentarer bland annat under mina kolumner här, du blir provocerad. Och jag förstår dig. För jag har varit där. Liten och ömklig bakom en skärm. Det är ju ändå ganska bekvämt. Det är så jobbigt att städa upp i sitt eget huvud och liv, det är mycket lättare att bara bittra kring andras. Eller kanske mest; avundas?

Man ska ju ändå inte behöva ”motivera” varför man ska ha ”rätt” till ett så kallat bra liv. Men det krävs ofta. Man ska ha en snyftig historia om sin tuffa uppväxt eller liknande för att bli okej:ad som någon slags jante-antagonist. Varför? Vad håller vi på med? Har vi det lite för bra i  Sverige? Så bra att bitterhet och missunnsamhet ligger läskigt nära till hands. Eller är det här ett internationellt, västerländskt fenomen? Eller; bara jag som är lite för mycket från Uddevalla?

Efter snart ett halvår i New York slår det mig hur mycket bättre jag trots allt mår här. Okej, jag saknar svensk välfärd, fungerande VVS, den svenska lojaliteten... Men missunnsamheten och bitterheten är en våt filt jag lämnade kvar på Arlanda. Även om amerikaner gärna lägger på ett fejkat leende och säger ”oh, good for you!” så föredrar jag det tusen gånger framför ett genommissunnsamt (svenskt?) ”jaha, hur ska du lyckas med det då?”. Många kända personer säger att alla som misstrott och missunnat dem genom livet har sporrat dem.

Jag håller inte med. Inte längre. Hur mycket mindre självtvivel, ångest och rädsla för att misslyckas hade jag haft om jag vuxit upp i ett samhälle där typ alla sa ”kul, jag tror på dig Cissi! Kör hårt!”? Den tanken är ändå ganska slående. Och ledsam.

+ Min gamle radiokollega Robert Aschberg konfronterar nättrollen och visar samtidigt folks fulaste sidor i ”Trolljägarna” i TV 3. Nyttigt att uppleva.

– Att många av trollen inte tycks fatta vad de pysslar med. Eller varför.