Nämen välkommen hösten. Det är nu folk går tillbaka till skola, jobb. Eller till en tillvaro av ännu mer ovisshet och kaos. Tusentals svenskar står nämligen i kö till psykiatrin. De väntar på en vårdkontakt som kanske blir en utredning som kanske blir en början på någonting, bara någonting bättre. Hösten är nämligen inte bara en härlig nystart med "många bollar i luften". För många är det mest av allt en smärtsam påminnelse om hur kaosartad den så kallade vårdapparaten är. Tillbaka till att ringa och jaga, om man ens orkar. Tillbaka till ovisshet och kamp i en salig röra. Allt för att få den hjälp som borde vara självklar.

►LÄS MER: Cissi Wallin: Tio år har gått sedan övergreppet – men lite har förändrats

I flera år gick jag hos en fantastisk läkare och psykolog på öppenpsyk ett stenkast hemifrån. De hjälpte mig hantera min adhd och ångest. De tog sig tid. Såg mig som en individ. När jag just fått barn satt min psykiater med mig och min nyfödda bebis och pratade i över en timma. Hon ville ge mig alla verktyg hon bara kunde för att jag skulle klara vardagen som mamma, trots mina mentala issues. De var en nödvändig livlina. Jag blev mer än bara ännu en patient att bocka av.

Sen bestämde sig landstinget för att göra om. Vi var runt 7 000 patienter som drabbades. Runt 7 000 individer som trots våra olika psykiska skörheter tvingades fasas in i helt nya mottagningar, och kösystem. Jag har väntat på att få träffa min nya läkare och psykolog i flera månader nu. Det enda som getts hittills har varit två kvartslånga möten med en stressad mentalskötare som mött mig med hundögon och kollat blodtryck, för att sen säga tack och hejdå.

Det spelar ingen roll vart i landet man vänder näsan. Öppenpsykiatrin som ska hjälpa hundratusentals svenskar med ångest, depressioner och andra diagnoser är i kris. Och vi patienter får ta smällen. Det är vi som hamnar mellan stolar, tvingas ta emot tomma löften och se vårt hopp smulas sönder i väntan på rätt hjälp. För rätt hjälp finns. Det är inte kärnfysik. Men rätt hjälp kräver rätt krafttag. Är våra politiker ens intresserade av att styra upp den här röran? A little less conversation a little more action please.

►LÄS MER: Cissi Wallin: Vi säger så mycket fint om att vi bryr oss – men det är bara bullshit

I väntan på det fortsätter jag svälja mina tabletter utan uppföljning och samtalsterapi (står klart och tydligt i bipacksedeln, att det är nödvändigt om man tar den medicinen under lägre tid) och utan att bli kallad. Ska jag komma i kontakt med min nya mottagning måste jag ringa själv. Och stå i telefonkö. Och sen prata med någon som ändå inte kan ge mig några besked mer än att läkaren (som jag inte ens träffat) kan skriva ut mer tabletter om jag vill. Sen kanske jag får träffa en "huvudet på sned"-mentalskötare som slentrianmässigt kollar blodtrycket och ställer några rutinfrågor.

Välkommen hösten. Vi har en del att hantera. Framförallt om man heter Gabriel Wikström och är sjukvårdsminister.

+ Att vi i alla fall börjat snacka mer öppet om "folksjukdomen" psykisk ohälsa.

- Tomma löften läker inga själar.