CISSI WALLIN: Gud detta är så tröttsamt att jag redan vill isolera mig under resterande sex månader. Och då pratar jag inte om alla häärliga (ironi) gravidsymptom man lär sig inträffar när man minst anar det. Jag snackar om PÅKLETANDET av bisarra könsroller på mig och pappan till den här ungen, som redan händer. När man minst anar det.

Folk, såväl bekanta som främlingar snackar med mig som om precis allt kring den här ungen är MITT ansvar. Min man ses redan på som någon slags lattjo sidekick. "Hur ska du amma? Hur ska du klara ditten och datten och blablabla (insert gamla unkna synsätt på män och kvinnor som borde kasserats för länge sen)", frågar de mig. Som att det är självklart att jag ens ska amma. Varför frågar de inte om vi kommer köra ersättning med flaska, varannan natt? Varför tas det för givet att just jag vill vara någon slags primärförälder? Jag kanske vill jobba mer än pappan? Jag kanske rentav vill att han drar det tyngsta lasset i perioder? (Inväntar hård kritik om att jag är en dåålig morsa ens innan snorungen är född... ).

Seriöst. Jag hade aldrig behållit ett foster om pappan inte funnits med i bilden. Och jag beundrar verkligen alla ensamstående som kämpar som djur. Förundras över hur sjutton det går till. Men i min värld är jag och min man precis lika viktiga, precis lika värdefulla, precis lika kompetenta som föräldrar till vårt kommande barn. Hur ska man annars tänka när man faktiskt råkar vara två friska och hyfsat intelligenta vuxna människor?

Det tas för givet att jag ska vara hemma med ungen i över ett år, att jag ska ge upp mer av mig själv, det som finns utanför rollen "mamma" än min man. Och jag äter upp min teoretiska hatt om det inte blir så att han tokhyllas av omgivningen när han väl är den där hemmapappan. Chansen att folk skulle hylla mig för detsamma är skrattretande obefintlig.

Vi, samhället och de normer och värderingar vi skapat och upprätthåller måste sluta med att fortsätta dubba morsor till den bättre föräldern. För vad skapar egentligen det? Ptja, förutom stora nackdelar för män i vårdnadstvister (där gamla unkna könsroller ännu styr) och extrem press på just kvinnors föräldraskap så påverkas garanterat ungarna. I en undersökning som tidningen Kamratposten gjorde för några år sen så svarade en majoritet av tusentals tillfrågade barn att de hellre håller sina problem för sig själva än pratar om dem med sin pappa. Mamma? Hon kom på första plats. Jag dör hellre än har det så i min framtida lilla familj.

Man kan tycka att till synes små saker som att den blivande mamman generellt får fler nyfikna frågor än pappan inte spelar någon roll. Men tänk på allt i ett större sammanhang. Tänk på hur det påverkar våra hjärnor, och våra hjärtan på sikt. Blir man ständigt matad med att jorden är platt så börjar väl en del av en tillslut att tro det.

Nästa gång en nyfiken eller förmanande få barn-fråga riktas mot mig ska jag blixtsnabbt bolla över den till maken som står bredvid. Vaggar iväg och köper en glass så länge. Han får vara primär en stund, jag den glassätande "lattjo" sidekicken.

+ Personalen på Mamma Mia Söder som hanterar mina neuroser och plumpa preggo-skämt typ coolast i världen. Tack. Och förlåt.

- Frågan "vad hoppas ni att det blir?". Öh, ett friskt barn.