CISSI WALLIN. Slår vi knut på oss själva? Ibland vill jag, på fullaste allvar börja kalla mig man. Tejpa pattarna och trycka i mig testosteron. För att vara kvinna är ett ständigt högskoleprov. Och jag börjar bli skoltrött.

Feminismen har varit självklar för mig i många år. Men sedan har olika förgreningar, interna tjafs om hur feminism egentligen ska uttryckas och utövas krånglat till det. Jag vill inte se mig själv som ett ständigt offer för mäns makt, det så kallade patriarkatet. Det får mig att känna mig menlös och hjälplös. Ändå slås jag regelbundet av hur mycket mindre man blir tagen på allvar i olika situationer enbart genom att inneha en ­livmoder. Och så kräver det ännu mer ”upp till bevis”. Ibland vill man ju bara vara lite medioker. Jag vill inte slentriangnälla, hellre agera. Men när man agerar blir man en bitch, ett hot. Inte sällan även i andra kvinnors ögon.

Att vara självförsörjande, att kunna stå på egna ben om mannen drar har morsan tutat i mig sedan barnsben. Men så blir man häcklad för att vara en familje-okär karriärist. ”Vart har du ditt barn då??”, frågar folk mina tjejpolare som blivit morsor. Papporna får aldrig samma fråga när de är ute och dricker öl eller jobbar sent. Och vad jag som tjej gör med mina egenintjänade pengar är tydligen helt legitimt att debattera öppet.

Hur ska du ha det kära samtid? Kan jag bara få vara kvinna och lite komplex och fri, tack på förhand.

Det känns litegrann som att ett nytt könskrig rasar. ­Killarna mot tjejerna, men skillnaden är att nu är tjejerna mer förbannade än någonsin. Med all rätt. Fast vad kommer det här leda till, egentligen? Tar fler män ut fler pappa­dagar, fattar fler styrelsegubbar som heter typ Bengt att de ska kliva åt sidan och koka lite kaffe? Ett feministiskt parti är på väg in riksdagen, men kommer det att göra jämställdhet till en folklig fråga? Jag hoppas, hoppas. Men vet ändå varken ut eller in just nu. Det tar lite för mycket tid att jonglera fördomar och pikar kring att framstå­ som en ”stark kvinna” som ”vågar säga vad hon tycker­”. Jo, jag är mest trött på alla oskrivna regler från både kvinnor och män kring hur jag egentligen bör vara tjej, fru, morsa, feminist­, karriärist ...

Och mitt i alltihop går vi ännu runt i en kultur där det finaste du kan få som kvinna är andras bekräftelse, framför din egen.

Jag är livrädd för att få barn och börja gå i mammagrupper. För jag har redan fått så otroligt nog av andra kvinnors domar. Ändå älskar jag kvinnlig gemenskap. När den inte handlar om dieter och män. Jag är också livrädd för att inte orka uppfostra en dotter. Hur ska hon ­vara för att bara få vara lite jävla komplex som människa? Och vem tar hand om alla tickande bomber till trasiga pojkar och lär dem konsten att vara människa?

Nä, om man skulle ta och börja yoga.

+ Mod. Karin Adelsköld-mod.

– Twitter. Twitterdebatter. Varför detoxar jag inte?