CISSI WALLIN: Imorn flyr jag landet. Jo. Precis sådär dramatiskt som det låter. Jag kommer att stå där på Arlanda med morgongrus kvar i ögonen och peka finger åt den svenska januarimodden. Väldigt pubertalt, väldigt behövligt just nu.

För hur klyschig det än låter så är jag en av alla oss svenskar som aldrig riktigt mått bra av det här landet. Som sedan barndomen gått runt och känt mig för mycket, för framåt, för ärlig, för rak, för arg, för hysterisk, för öppen, för passionerad. ”Prata med små bokstäver Cissi”. Men också bara allmänt missanpassad i hela vår sociala kultur.

Tala är silver men tiga är guld – Va? JAG FATTAR INTE?! Ordning och reda, pengar på fredag – jag köper typ semlor för halva lönen redan på måndag.
Du ska inte tro att du är nåt – men vadå, om man VET att man är nåt då?

Så har det hållit på. Trots ett hyfsat bra liv här där jag betalade 160 spänn för att ligga på sjukhus två dygn och där frågor om jämställdhet blivit en självklarhet, så har jag ständigt fladdrat runt och hållit tillbaka. Hållit tillbaka den jag är. Inte vara för mycket, inte ha för mycket åsikter. Tala är... Var det guld nu igen? Jag har hellre ringt på hos grannen än skrivit en arg lapp i tvättstugan, men sen insett att grannar överlag inte uppskattar den sortens ärlighet.

Vara lagom, vara diplomatisk, inte ”sabba stämningen” när ”vi hade det så trevligt innan du tog upp politik”. Hejda sig från att prata med främlingar, för då är man ett gränslöst freak. Lydig i ledet, sunt förnuft, det är en dag i morgon också. Knyta näven i fickan där ingen ser. Vi lär oss tidigt. Tidigt i våra liv vävs vår nationella identitet med alla dess normer och förväntningar in i vårt dna. Och Gud nåde hen som går en annan väg.

Fråga min polska morsa. Fråga många av oss andra generationens invandrare. Eller fråga bara alla de som alltid känt att lagomkoftan sticks. Som liksom vill... ut. Som vill ha en helt annan stämning, en betydligt starkare passion i rummet även den där januarionsdagen med tandläkarväder. Som också känner att de sakta men säkert krymper ihop av lilla landet lagoms konsensuskultur. Som faktiskt mår riktigt dåligt över bristen på spontana sociala möten. Det kanske rentav är du? Är du en av oss?

Alla vi kan inte fly landet. Om så bara ett tag. Så jag fattar att jag är priviligerad. Men jag unnar mig. Jag tror att jag är nåt. Att enligt mig en av världens mest passionerade och bubblande städer behöver mig ett tag. Och jag behöver New York. Jag behöver få sluta hålla tillbaka. Annars dör den där inre orkanen helt. Och jag blir precis sådär passivt aggressivt bitter som vemsomhelst kan bli av ännu en vinter i lilla landet konsensus. Och fuck off lagom. Nu är det jag som köper en excentrisk jävla paljettmantel. I New York.

+ Andres Lokkos gamla sommarprat i P1 om att vara utlandssvensk.
- Amerikanska (icke)välfärdssystemet. Det kommer att bli en chock