Plötsligt kändes det mesta meningslöst. Hade jag drabbats av den mytomspunna 30-årskrisen? Plötsligt kändes livet som en grå sörja och allt det jag innan känt mig lite mallig över att ha "byggt upp" som ingenting. För första gången nånsin började jag på allvar fundera över att inte vilja leva mer. Trots att jag har ett barn. Trots att jag, liksom på pappret har massor att, som det heter, leva för.

Den här våren var en av de tuffaste perioderna i mitt liv, hittills. Jag hade känt mig ganska isolerad efter ett år som förstagångsmorsa. Kroppen var trött och sladdrig som en överkokt knippe spagetti. Hjärnan kändes mosig. Den annars blixtrande kreativiteten gick på tomgång. Att falla är inget man gör över en vecka. Det byggs upp, eller snarare: dras ner under en längre period. Att gå från att må okej till att må som en påse skit sker sällan sådär som i fiktionens värld. Det smyger sig på. Man säger kanske inte så mycket som man borde. Man vill inte verka si eller så. Omgivningen kanske inte ens märker. Kanske inte ens de som står en allra närmast.

►LÄS MER: Cissi Wallin: Jag sväljer mina tabletter i väntan på vård

Jag hamnade i den där jag vill inte leva men ändå inte dö-fällan. Depressionen omslöt allt mer. Och när man är där, i det mentala tillståndet kommer nästan alltid övertygelsen om att "ingen förstår". Man tror det man upplever är helt unikt. Och så blir det farligt. För den dagen man slutar berätta för någon alls hur man mår, eftersom hjärnan intalat sig att "ingen ändå kommer fatta", så öppnar sig avgrunden ännu mer. 

Att vara deprimerad är inte bara en av de vanligaste, utan även en av vår tids farligaste "åkommor". Nästan varannan kvinna och var tredje man blir någon gång deprimerad. Och bland de drygt 1500 svenskar som avslutar sina liv varje år så ligger väldigt ofta depression bakom. 

Men så finns vi i gränslandet. Den troligtvis största gruppen. Vi som varit eller är i att inte vilja dö men heller inte vilja leva. Vi som isolerat oss i vårt dåliga mående. Som blivit experter på att hålla fasaden och kravla oss upp ur sängen. Fast kroppen och hjärnan inte vill något annat än att sväva iväg i ett kravlöst vakuum. Vi som bara inte orkar mer okunskap och antagande om hur någon med återkommande psykisk ohälsa är och borde vara. Vi är väldigt många. Ändå känner sig alltför många av oss hopplöst ensamma. Som att det man harvar igenom är det sjukaste och konstigaste i världen. När man i själva verket är otroligt vanlig i sin ångest.

►LÄS MER: Cissi Wallin: Jag hatar folk som hatar tjocka

Den delas av otaliga andra. Men det fattar man sällan där och då.

Numer vill jag oftare leva än inte. Men det har varit, och är fortfarande en daglig kamp mot små ihärdiga demoner i skallen som sparkar och slår på min självkänsla och livsglädje. Att må bra är en konstform. Och jag behärskar den inte så skarpt som jag borde. Inte än. Förhoppningsvis framöver. Förhoppningsvis snart.

+ Ångestpodden. Lyssna och lär, alla ni normalstörda

- Bita ihop-mentaliteten som hänger i som ett envist jävla virus