Cyklister! Skärpning! Flyktingkris, bostadsbubbla och annat högrelevant till trots – jag vill ogärna dö under ett hårdpumpat Crescent-däck. Att vistas i några av landets större städer, framförallt med barnvagn, är nämligen som att gå och vänta på att falla offer för någon av alla hysteriska cyklister och deras hysteriska framfart.

► LÄS MER: Cissi Wallin: "Kör upp din kvarg där solen aldrig skiner"

Jaja, heja miljötänk och vardagsmotion. Men under senare år har en ren sekterism kring cykling i stadsmiljö vuxit fram. Själv skulle jag hellre hoppa fallskärm med ett örngott än ge mig ut i slagfälten till cykelbanor i Stockholms innerstad. Tyvärr måste vi icke-cyklister som bara vill kunna gå från punkt a till b leva i ren skräck. Det är inte bilarna som skrämmer mig. Som jag i mina mardrömmar ser mitt barn mejas ner av på väg till skolan. Det är cyklarna. De som viner fram utan någon som helst hänsyn (ja, i det här ämnet är jag en kränkt surkärring) till gående medmänniskor. Som cyklar på som om de vore jagade av speedade zombies. Och stadscyklister är inte bara farliga för andra. I en färsk rapport från Folksam framgår att nästan hälften av alla som skadas allvarligt i trafiken gör det i cykelolyckor. Det är långt fler än i bilolyckor. Inte nog med det. Under förra året mer än fördubblades antalet dödsolyckor bland cyklister, jämfört med 2013 (enligt Trafikverket). Och enligt Cykelfrämjandet är cyklande numera i majoritet bland patienter som är inlagda på sjukhus till följd av trafikskada. Summering: cykling är livsfarligt! Ska vi behöva ha det så här? Ska en stadsmiljö överbefolkas av stresstrampande galningar som inte tycks vilja väja eller sakta ner i första taget?

Antingen får man gräva ner cykelbanorna under jord, in med alla hurtiga fartdårar i särskilda (fyrfiliga) cykeltunnlar. Eller så sänker kollektivtrafikbolagen sina avgifter så folk ställer hojen och istället börjar åka buss, tunnelbana eller spårvagn till jobb eller skola. Som vi vettiga människor utan dödslängtan gör. Jag vill inte bo i ett ständigt pågående Tour de France, där det bara känns som en tidsfråga innan någon dundrar in i min (eller annan) barnvagn eller skör pensionär med rullator, i 60-70 knyck.

► LÄS MER: Cissi Wallin: "Sluta moralisera om självmord och hjälp dem som mår dåligt"

Ska det vara så förbannat svårt att få slippa cykelpsykos i sitt vardagsliv? Ta er samman, marodörer! Eller åtminstone: sakta ner, ta ur hörsnäckorna och inse att ni inte äger gatorna.

Jag vill bara leva i min stad, VÅR stad, utan daglig oro i blick. Utan ångestbultande hjärta i Götgatsbacken runt knuten från mitt hem, där cyklarna viner centimeter från en när man knatar fram och puttar barnvagn. I en aldrig avstannade evighetsström. Dag efter dag. Pling pling. Som att JAG ska behöva hoppa åt sidan på en jävla gågata. Marodörer! Galningar!

Cykelpsykosen måste dö. Innan fler människor gör det på eller i närheten av monster på två hjul.

+ Buss. Också miljövänligt.

- Orimligt höga avgifter i kollektivtrafiken.