"Det är verkligen egoistiskt att ta livet av sig!".

Jag har hört det otaliga gånger. Folk som ojar sig, moraliserar vitt och brett kring självmord. Som tydligen saknar både grundläggande kunskap om människans psyke, och anständig empati.

Egoistiskt? Vet du vad jag tycker är egoistiskt? Att Sverige varje år sviker över 1 500 personer. Människor i alla åldrar. Ur alla samhällsklasser. Till och med barn. Den gemensamma nämnaren är att de alla valt att avsluta sina liv. Vi känner nog någon. Eller fler. Någon som hoppat men överlevt. Någon som svalde de där pillren och somnade in. Någon vars begravning du önskar att du aldrig behövt gå på. Någon som dog ifrån dig. Det är inte ditt fel. Men ska man snacka om någon form av egoism i samma andetag som självmord så är väl samhällets svek det allra största.

Att bli sviken redan i grundskolan. Kuratorn som aldrig är där. Vuxna som sopar jobbiga och tunga ämnen under mattan. Man pratar fortfarande skrämmande lite om döden. Vi svenskar vill helst låtsas att döden inte finns. Och självmord händer ju bara en viss "typ". Inte han eller hon som verkade så glad. Go och gla'. Och de som kallar sig närmaste vänner hade för mycket annat för sig, sånt med en själv, sitt eget självförverkligande. Så de ringde nästan aldrig. De valde att inte se. Det är egoism. Att kasta sig framför ett tåg fast man har tre barn är inte egoism. Det är bara ett enda stort samhällsmisslyckande. En sjuk person som borde ha fått vård. Men som av någon anledning inte blivit uppfångad i det alldeles för grovmaskiga skyddsnätet.

Jag tror tyvärr inte att man kan hindra alla självmord, eller de försök som görs dagligen. Men drygt 1 500 människor hade inte behövt dö varje år om synen på psykisk ohälsa varit annorlunda och de preventiva åtgärderna styrts upp bättre.

Vi kan börja med oss själva. Vad har du för cementerad bild av en självmordsbenägen person? Kan det vara någon med gott om pengar? En gammal människa som verkar så gemytlig och mysig? En snygg ung tjej som just kommit in på sin drömutbildning? Och kan verkligen inga självmordsbenägna skratta, verka "goa och glada"? Det är dags att revidera alla märkliga föreställningar om döden och vem den drabbar.

Numer vet jag betydligt bättre hur jag kan göra som anhörig, om någon i min närhet visar tecken på suicidala beteenden. En bra grej är att vara övertydlig kring att man inte kommer överge personen. Upprepa gång på gång att du kommer finnas där. Oavsett. Du är kompromisslöst stöttande. En stam att klänga sig fast i även om allt känns meningslöst och kroppen tappar kraft. För hen som vill dö tror ofta att omvärlden skulle känna en lättnad om man försvann. Så lömskt är det sjuka psyket. Så lite har det med egoism att göra.

+ Organisationer som Suicide Zero och Mind som kämpar på mot fördomar och tystnadskultur.

- Att ingen ledande politiker tycks ta psykisk ohälsa på så pass stort allvar att det faktiskt händer grejer på riktigt.