Psykologen som håller i adhd-kursen pratar monotont. Hon är precis vad alla vi bokstavsmuppar som släpat dit mer eller mindre förstående anhöriga inte vill ha. Ännu en normalstörd människa som får oss att framstå som svagbegåvade puckon. Hon pratar med oss, om oss, som att vi är infantila barn. I pausen får vi kaffe och kakor. Trots att det är allmänt känt att bokstavspersoner sällan mår direkt prima av vare sig koffein eller socker. Sen ska vi sitta still på varsin stol i ytterligare en timma i sträck och höra hur jobbigt det kan vara att sköta sitt liv om man har adhd.

► LÄS MER: Cissi Wallin: "En god fru och mamma ska helst plasta in sin personlighet"

Jag gick inte på några fler av de där kurserna. Trots att det i teorin är himla bra att landstinget anordnar info- och kunskapstillfällen om något så vanligt som bokstavsdiagnoser. För det brinner i huvudet och hjärtat på mig när inte ens vårdapparaten kan bemöta människor med funktionsnedsättningar (eller funktionsvarianter, som jag hellre kallar det) vettigt. För hur svårt ska det vara?

Hur svårt ska det vara att inte bara måla med svarta penseldrag när någon precis fått sin adhd-, add- eller autismdiagnos? Hur svårt ska det vara att åtminstone bara nämna i förbifarten att det även finns styrkor. Att vara som du behöver inte bara vara problemtyngt. Du kan ha en särbegåvning. Vattnar och vårdar man dig rätt så kan du blomma. Kanske rentav mer än många normalstörda. Men nej. Sånt får man sällan höra. Inte inom öppenpsykiatrin. Inte inom myndighetsväggar. Inte inom skolan. Många barn och unga får aldrig höra ett gott, ännu mindre ett hoppfullt ord om sin diagnos. De är bara till problem. Ett ok för samhället, i en samtid full av hubotar. Där ingen riktigt får sticka ut, vara annorlunda, behöva nåt annorlunda.

Jag minns kvartssamtalen i skolan. Hur svårt kan det vara att åtminstone försöka lägga fokus på vad ett barn har för styrkor? Men nej. Istället skulle det ältas och ojas kring alla svagheter. Cissi kan ju inte räkna och tappar alltid bort alla sina papper! Och så är hon tidsoptimist, och tar alldeles för mycket plats i klassen. Att jag lärt mig läsa och skriva på egen hand redan som fem-sex-åring, hade musikalitet och berättarförmåga utöver det vanliga plus var en bra kompis las det ingen vikt vid. Passar man inte in i det fyrkantiga hålet, oavsett personlig form så... Sorry, kid. Du är ett problem. Tugga i dig bara. Lär dig din plats.

► LÄS MER: Cissi Wallin: "Låt inte julen bli ett VM i duktighet, kvinnor"

Min plats i samhället är rent krasst att antingen spela adhd-stereotypen fullt ut för att bli förminskad och skrattad åt, eller att tygla mig och låta mig pressas ner i det fyrkantiga hålet. Håller man andan när de trycker ihop en för att passa in gör det lite mindre ont. Det lärde jag mig tidigt.

Och allt jag önskar är att mina och andras barn ska slippa lära sig det. Att de istället tillåts stoppa ner sitt kantiga, runda, vinda eller skeva jag i vilket hål de vill, om de vill.

Hur svårt ska det vara, kära medmänniskor, kära samtid?

+ Riksförbundet Attention som gör ett hästjobb med att sprida kunskap om neuropsykiatriska funktionsvarianter.

- Folk som kallar min och andras verklighet för en "trenddiagnos".