CISSI WALLIN: Gruppdynamik och den bakomliggande psykologin har alltid fascinerat mig. Och; skrämt skiten ur mig. Det började redan på dagis. Hela idén med att trycka in tjugo olika ungar i ett litet rum och på allvar tro att alla skulle komma överens förbryllade redan då. Alla ska vara med! Alla ska vara vänner! Och som tjej ska du komma extra bra överens med alla, vara allmänt följsam till gruppen (läs; ofta de där killarna som bestämmer över gruppen). Jag avskydde det. Och jag avskyr fortfarande att tussas ihop med människor jag inte direkt har något större intresse av för att umgås, prata om diverse meningslösheter och bygga någon slags... sammanhang med. Jag känner mig bara uttråkad och instängd. Men samtidigt har jag oftast inga problem med att interagera med människor överlag. Det är bara den där gruppgrejen som känns helt befängd. Varför är vi så fixerade vid gruppen i ett samhälle där väldigt många olika sorters umgänge är mer tillgängliga än någonsin?

När jag hade ett så kallat ”vanligt kontorsjobb” ett tag (tänkte att jag skulle ge det här med att vara som folk är mest och sådär en chans, dejtade typ en fruktansvärt tråkig ingenjör och så vidare) hade vi ofta fredags-aw. Det slutade alltid med att en annars helt hyfsat trevlig människa började dra rasse-skämt, snacka nedlåtande om kvinnor eller bara hetsa alla till att dricka hallonshots. Jag förstod aldrig varför folk blev så skumma i de där situationerna. Och så gick jag hem.

För att inte snacka om alla midsomrar. Lars Norénska parmiddagar man aldrig förstår varför man fortsätter att tacka ja till. Allt helt lamt grupphäng med löst folk som bara ger dig ont i magen. För att de vill styra gruppen åt sitt håll av massa olika psykosociala anledningar. Eller för att de är livrädda för att alla inte ska vara överens. Denna besatthet vid att alltid vara överens?

Missförstå mig rätt, jag vet hur mycket grupper kan betyda. Det finns människor som inte hade levt om de inte hittat just den där gruppen. Sin fristad. Men gränserna mellan sund, trygg kärlek, och hämmande hierarkier är ofta en sylvass pianotråd genom rummet.

Vem får ta fram en sax och klippa tråden och säga att hörrni, nu tar vi och skakar om lite här i rollerna va? Om du Lotta tar och taggar ner lite med kontrollbehoven så kanske inte Maja känner att hon blir lika trampad på hela tiden? Och varför är du så jävla konflikträdd då?

Det gick inte när jag ville vara vänstervegan i gymnasiet. Inte heller med tjejorna på Stureplan. Eller i diverse olika feministkretsar, studiecirklar, bostadsrättsföreningar (vad är det med människor och bostadsrättsföreningar?!) ...
Aldrig har det kapitaliserats så hårt på konceptet ”var den du är!” samtidigt som samhällsnormen i stort gör nästan vad som helst för att få oss att känna det motsatta. Carpe diem-kuddar på det, hörrni.

+ Gå emot grupptryck. Folk som vågar gå emot gruppen så hårt att de skapar en egen grupp, en egen värld i världen. Samtidigt som de tillåter andra ha sina.

– Besatt av gruppen. Gruppbesatta som hävdar att de inte alls blir påverkade av det reinkarnerade grupptrycket som finns i precis hela världen... ?