CISSI WALLIN: Det här med att passa in. Eller ”passa in”. Den eviga strävan. Men ändå vill vi allihop vara helt unika. ”Var dig själv, som du är”. Jaha? Här skulle jag kunna slänga in ett typ Sokrates-citat för att visa på mitt egentliga intellekt men det är ju inte ärligt. Hallå, jag är från Uddevalla. Röka under fläkten, isglass i frysen. Hockey, bärs och svanktatuerade brudar. Det är bara en slump att jag inte har ett carpe diem-citat i snirkliga bokstäver i ryggslutet.
Ändå känns det inte som att jag någonsin kommer att passa in. Någonstans. Eller just ”passa in”. I i stort sett vartenda socialt sammanhang där man absolut inte ska prata om nekrofili, jordens undergång eller hur mycket snor en genomsnittlig svensk producerar per år ... Där prickar jag in alla tre. Jag ställer frågor som ”varför blev det skilsmässa?” till någon jag känt i fem minuter. Inte för att spela Allan, utan för att jag verkligen vill veta. Tomt kallprat gör mig lätt självmordsbenägen. Det ger mig akut tourettes.

Det går att fundera mycket och länge på varför vi alla tycks bära någon komplex längtan efter att passa in (fast samtidigt helst absolut inte vara som alla andra). Vi kan prata om gruppdynamik, flockbeteende, slänga in någon Freud-referens ... Men i grund och botten tror jag ändå det handlar om framför allt en sak: den kollektiva, usla självkänslan. Med ett jag-fixerat samhälle där konsumtion och snabba kickar äger (fett och socker tills du spyr) tappar man nog lätt bort vad man håller på med. Och varför. Och då blir gruppen viktigare. Ju starkare individualism – desto mer längtan efter att tillhöra. Inte känna sig som ett freak som ingen förstår. För vi hatar ju när ingen förstår.

Vi tycks bli alldeles stressade av när de runtomkring oss tycker att vi är udda, annorlunda, speciella. De kan inte längre placera in oss i fack.
Det är jobbigt med komplexitet. Jaså, du är både champagne på Stureplan och en billig öl på förortspuben? Glamourmodell med högskolepoäng? Det blir syntax error i hjärnan. Vem är du?? Vi förstår dig inte!
 

Men vad är det alla andra ska förstå? Att jag har sjuk humor som får 80 procent av alla jag möter att skratta tillgjort nervöst samtidigt som de tar ett steg bakåt? Att jag vill prata om sånt som känns, som berättar något på riktigt om de jag möter och inga trötta klyschor om väder och vind och Thailand och dieter? Att jag är en ganska, helt ordinär men samtidigt gränslöst freakad person? Vad spelar det för roll? Egentligen.
Vad försöker jag bevisa? Om man ändå kunde mejla Freud och fråga.

+ Yoga. Har fått för mig att det ska göra mig livsglad som Malin Berghagen.


– Yoga. Fast varenda gång jag testat blir jag bara sugen på pizza.