Nej, jag ångrar inget!” Edith Piafs klassiska dänga ”Je ne regrette rien” är som själva motsatsen till Mats Dagerlinds oroliga ord om Twitter när Aftonbladet konfronterade honom häromdagen: ”Jag står inte för något!”

Mats Dagerlind har pekats ut som mannen bakom rasistsajten Avpixlat, men enligt honom själv är han bara krönikör. Så han kan ju egentligen inte stå för det som Avpixlat publicerar, va. Att det alltid är just han som uttalar sig för sajtens räkning beror bara på att den som egentligen driver sajten vill vara anonym, av rädsla för repressalier. 

Lite ironiskt, kan man tycka, med tanke på att Avpixlat går ut just på att avpixla – avslöja – andra. Eller, snarare hänger man ut dem som Avpixlat tycker illa om. Mörk­hyade personer som har begått brott. Journalister som uttrycker sig feministiskt eller antirasistiskt. Allmänt pack. Man drar sig inte för att förvrida intill lögnens gräns. Jag vet inte om Mats Dagerlind, oj förlåt: jag menar den som driver Avpixlat, förstår vad det till exempel innebär för en ung kvinna som mig när hans sajt påstår att jag tycker att våldtäkt är okej. Eller vad det betyder när han lägger ut hemadresser till politiskt misshagliga journalister och uppmanar läsarna att göra hembesök. Det gör han nog.

Rasism tolkas ofta som en sorts hat, vilket är fel. Hat förutsätter en jämlik motståndare, men rasism utgår från den motsägelsefulla bilden av en egentligen överlägsen i underläge, som trycks ned av en egentligen underlägsen i överläge. Jag skulle vilja importera franskans ressentiment, och jag skulle vilja definiera detta ressentiment som vapnet i handen på den som är så förgiftad av sin egen ynklighet att den inte tål att andra ens finns till. Se bara på Anders Behring Breivik: Han förklädde sig till ­polis och gick runt på ett sommarkollo på en ö och sköt ihjäl obeväpnade, oskyldiga ungdomar, så många han ­bara kunde. Det var hans idé om att vara en hjälte som tar strid. Han var ju ett fegt kräk, hans förintelse handlade om rent ressentiment. 

Det är betalt, bortsopat, glömt. Jag skiter i det förgångna!”, sjunger Edith Piaf, ”Jag börjar om på nytt!”.

Vi har också sopat bort och glömt det förgångna, men inte börjar vi om på nytt. Tvärtom lever vi en obehaglig upprepning av historien. Och när en person som Mats Dagerlind säger att han inte står för något så menar han det tyvärr inte på samma sätt som till exempel jag menar när jag läst mina gamla tonårsdagböcker – jag ångrar allt! – utan bara som i att han inte riktigt kan stå för det där som gnager på honom och upptar hela hans tillvaro. Fastän alla andra håller med honom, egentligen. Bara det att ingen vågar säga något, för det får man ju inte i det här landet.

+ Tommy Black Jag hade tyckt det var fint om det var på riktigt.

– Oklar styrning Så invandringspolitikern rattas av en bindgalen justitieminister som inte har läst juridik och en rasistisk migrationsminister som yrar om blå ögon. Okej. Tack. Godnatt.