Ibland vill jag brista ut i ett vårvrål som väcker världen ur dvalan. Eller gäspa demonstrativt som ett slött lejon på savannen. Det är alla dessa återkommande myter om tystnaden och tabubelagda ämnen som cirkulerar som får mig att undra över den mediala amnesin. Alla dessa PK-debatter. PK som i Publicist Klubben där viktiga journalister samlas och enas om att det finns saker man inte får tala om. Som det här med invandrarna. Det här med muslimerna. Det här med integrationen. Och då menar de inte segregationen, rasismen, diskrimineringen, utanförskapet, marginaliseringen. Det är inte det de vill diskutera men inte vågar. Det är istället de så kallade sanningarna som de känner att de tvingas svälja. Som om det fanns någon osynlig, censurerande kraft som täpper till dessa stackars mediapampars munnar. De som har fasta anställningar, de som sätter agendan, de som styr debatten. 

När drevet går mot den muslimske socialdemokraten Omar Mustafa som råkade bli vald till suppleant i partistyrelsen blev han hackad och malen enligt retorikens ”guilty by association”-metod. Plötsligt vaknade skribenter, som sannolikt aldrig mött en livs levande muslim, och tillskrev Omar en uppsjö anklagelser. Han har förknippats med hedersmord, homofobi och antisemitism. Enligt den medielogiken associeras han snart även till Bostonbomningen.

Jag vet inte om det är de petades revansch och deras mediala nätverk som plötsligt fått skribenter att tatuera etiketter på sossen Omar. Men jag förundras över hur de bortförklarar sin bristfälliga journalistiska etik med att ”ämnet är tabubelagt”. Med att vi inte får tala om integrationen. Hur kan högutbildade journalister rakt av köpa och reproducera den rasistiska retorikens universalsalva om att det finns heliga kor som inte får slaktas när vi inte har en enda kossa kvar?

Under mina 20 år som journalist har jag inte diskuterat annat än just integration. Under två decennier har rasister propagerat för att vi måste få prata om invandrarna. I klartext menar de att de ska ha rätten att säga det som sägs dagligen överallt – att invandrarna är ett problem som måste lösas. Eller upplösas.

Bara det senaste året har vi tagit del av en massa integrationsdebatter. Att i sammanhanget höra mediahimlens starkast lysande journaliststjärnor Stina Dabrowski och Janne josefsson klaga över ”konsensuseliten” och den påhittade, påtvingade tystnaden är löjeväckande. Det är dags att de axlar sin mediamakt, slänger av sig offerkoftan och slutar tala som om de vore papperslösa flyktingar utan rösträtt.

+ Bra läsning Författaren Gunilla Lundgren som i mer än 30 år bedrivit skrivarverkstäder i Rinkeby. Nu senast kom boken ”Rinkeby 163”. Bra läsning för segregerade journalister.

– Attentat Bombattentatet i Boston.