På Rikskriminalen brukar man, mellan skål och vägg, säga att Christer Pettersson är den enda människa som har haft papper på att han var oskyldig till mordet på Olof Palme. Påståendet är inte så tillspetsat som det kan låta. I synnerhet inte om man bemödar sig med att läsa igenom hans papper.
 
Ingen annan människa har fått en fredagsnatt så i detalj kartlagd som Pettersson. Och i domarna från tings- och hovrätterna, samt i HD:s avslag på Riksåklagarens resningsansökan, finns den kompletta redovisningen av de omständigheter som talar för att det skulle vara han som sköt Palme.
 
När jag för första gången på många år läser igenom den tjocka luntan blir jag förvånad över hur tunn den konkreta bevisningen de facto var. Det enda som egentligen är klarlagt är att Pettersson befann sig i närheten av mordplatsen. Detta var å andra sidan mer eller mindre hans vardagsrum en fredagskväll.
 
I övrigt består bevisen av vittnen som aldrig hade träffat honom men som i efterhand tyckte sig känna igen honom. Deras vittnesmål är mycket osäkra och dessutom oförenliga när det gäller de olika signalement som lämnas.
 
Det enda vittnet som är helt säkert är Lisbet Palme. Hovrätten konstaterar dock att hennes utpekande är långt ifrån så säkert som hon själv hävdar. Hon hade sett den flyende mördaren snett bakifrån på flera meters håll under några mörka sekunder. I de första förhören kunde hon inte ens återge några detaljer i hans utseende utan dessa ”växte fram” sedan hon sett fantombilden.
 
Lisbet Palmes utpekande av Pettersson gjordes tre år senare vid den berömda videokonfrontation då hon utbrast ”det ser man ju vem som är alkoholist”. För säkerhets skull hade hon nämligen i förväg fått information om att den misstänkte var just missbrukare.
 
Hur kunde då Pettersson fällas i tingsrätten? Svaret är enkelt; de båda juristdomarna ville fria men blev nedröstade av ett gäng nämndemän. Alla som kan någonting om sådant här vet att just sådana domar brukar vara mer emotionellt laddade än sakliga underbyggda. Och mycket riktigt så friades han ju också av en enig hovrätt – just på grund av bristen på konkreta bevis.
 
+ Vi håller tummarna för att Julian Assange får en rättvis prövning av det svenska rättsväsendet utan fortsatt inblandning från statsministern.
 
– Varför är upprördheten så stor över att Carl Bildt ville vara neutral i Libyenkonflikten när Sverige kunde förhålla sig neutralt till Hitler?