Ett säkert tecken på att debatten om det svenska klassamhället kommit i gång är att till och med kd-ledaren Göran Hägglund skrivit en artikel om frågan. Hans föräldrar var vanliga arbetare i Degerfors och han argumenterade mot de liberaler som i samhället bara ser individer, aldrig klasser. Sedan kom han inte så mycket längre, men jag gladde mig åt att han alls ville ta ordet klass i munnen.

Hur ser klassamhället ut? Den vanliga bilden är att det i mitten finns en medelklass som omfattar kanske 70 procent av befolkningen och längst upp tio procent överklass och längst ner tjugo procent underklass. Se där en bedrägligt statisk bild av klassamhället! Den säger att den stora majoriteten har det så bra att den inte behöver några samhällsförändringar. Och de som är längst ner är så pass få att de inte kan påverka särskilt mycket; på sin höjd kan de tyckas synd om av dem som har det bra.

Vad i den bilden är så fel? Svar: Att arbetarklassen är bortopererad.

Ordet arbetarklass är ett politiskt mycket mer utmanande begrepp än underklass. I princip består arbetarklassen i Sverige av LO-kollektivet plus kanske en tredjedel av tjänstemännen. Sammanlagt blir det en majoritet av folket som har ganska likartade intressen - av välfärd, av full sysselsättning, av mer makt över sitt arbetsliv. I den analysen faller begreppet medelklass isär i högre och lägre tjänstemän, där de lägre har ganska likartade villkor i arbetslivet som arbetarklassen.

I många år har jag kämpat för att ge liv åt ett modernt arbetarklassbegrepp. Där definieras klassen inte som förr, i den marxistiska traditionen, som bestående enbart av industriarbetare. Det är inte vad man arbetar med, utan vilken makt man har över sitt eget arbete som i slutändan avgör vilken klass man tillhör, och då hamnar kontoristen, undersköterskan, snabbköpskassörskan och metallaren mycket nära varandra.

Underklass är däremot ett bekvämt ord. Det stämplar en minoritet av befolkningen som passiv, outbildad och som så maktlös att ingen behöver oroa sig – litet upplopp i förorterna kan väl medelklassen stå ut med, bara de får ha sina skattesänkningar kvar. Men ordet underklass är livsfarligt eftersom det mycket lätt får klassfrågorna att framstå som etniska eller kulturella problem, vilket bidrar till att hålla rasism vid liv.

Utgår man i stället från en brett definierad arbetarklass ser man de gemensamma intressena med dem som ofta är längst ner i samhället: att en arbetslös invandrare i Rosengård eller Alby får jobb ger hela löntagarkollektivet mer makt och direktörerna mindre makt.

När klassfrågorna debatteras lyses alla maktförhållanden upp. Inget skrämmer makthavarna mer än det. 

+ Såg Marianne Lindberg de Geers målningar på ett galleri Hjortnäs i Dalarna: Svarta människor på vandring i svenska hötorgsbyar.

En kylig sommar hämmar mina dahlior och rosenskäror.