Nu är det äntligen vår. Som jag väntat! Men inget gott som inte för något ont med sig. Vår är nämligen inte bara spirande grönska, fågelsång och en temperatur så pass behaglig att man kan vistas utomhus utan att vilja dö. Vår är även den årstid då idrottsrörelsen vaknar med ett rytande.

Det är konstigt att idrotten har en sådan särställning i vår kultur, att den bereds så ofattbart mycket plats. Med dagstidningarna följer särskilda bilagor som bara handlar om sport, och i nyhetssändningarna är den ett fast inslag, trots att sport inte är någon nyhet och trots att det rimligen inte kan hända så mycket spännande inom detta specialintresse att det förtjänar en så intensiv daglig rapportering.

Och det stannar inte där: Så fort någon större tävling eller match går av stapeln så utgår hela tv-program på ett självklart sätt som annars bara sker om någon samhällsbärande person blivit skjuten. 

Det låter som att jag raljerar över idrottandet som sådant, men det gör jag inte. Jag kan gott förstå att folk engagerar sig. Att de väljer att ta idrottandet på allvar fastän det i grunden är tänkt att vara raka motsatsen: en lek, människor (oftast män) som ägnar sig åt olika kraftmätningar. Vi kämpar alla med att hitta på meningar att fylla våra i grunden meningslösa liv med, det är svårt, jag vet, jag dömer ingen. Det jag däremot vänder mig emot är hur man någonstans har tappat alla sinnen för proportioner när det gäller hur mycket plats sporten egentligen skall få ta.

Det är inte bara i media den bereds helt orimligt mycket utrymme, utan även rent fysiskt. En legendarisk svensk popmusikfestival flyttar i år från Hultsfred till Stockholm, men det skulle ju aldrig falla någon in att hålla den inne i centrum så att halva stan måste spärras av. Nej, då förlägger man självklart aktiviteterna till ett grönområde långt ut i obygden där ingen blir störd. Så borde även ske med sport Hammarbymarschen, Stockholm Marathon, Midnattsloppet och gud vet allt annat. (Varför envisas förresten maratonlöparna jämt med att vilja springa på asfalt? Vet de inte att det är dåligt för knäna?) När det handlar om arrangemang där man gör en politisk poäng av att visa sin närvaro och ta plats, som demonstrationer av olika slag, så är det förstås en annan sak.

Men sport? Kom igen. Jag bor nära en av Stockholms stora idrottsarenor. När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.

+ Arkiv över folksjälen www.oppetarkiv.se SVT:s öppna arkiv är inte bara ett arkiv över gammal tv utan över folksjälen.  


– ”Får”-debatterna Hur många debatter om vad man ”får” säga tål Sverige? Sanningen är den att man ”får” ha vilken åsikt man vill. Däremot kan bli illa omtyckt om man öser förakt över folk (till exempel invandrare och kvinnor). Det är knappast konstigt.