Vi lever i ett av världens bästa länder, vi tar alla friheten för given. Nästan alla. Mitt ibland oss lever människor i ofrihet. Vi får inte lämna dem bakom. Det är för förbannade plikt att inte göra det.

I Niklas Orrenius utmärkta nya bok, Skotten i Köpenhamn, tar han rygg på konstnären Lars Vilks som lever under ständigt hot. Livvakter, okänd adress och så vidare. Han är ofri. Människor som borde ha stått upp för honom har istället frågat sig om han kanske har sig själv att skylla för dödshoten, eftersom han ritade profeten Mohammed som rondellhund för tio år sedan. Det är ovärdigt. I en demokrati finns det med ytterst få undantag bara ett svar: man har aldrig sig själv att skylla för att ha ritat en teckning. Inte ens om den är dum, plump, eller onödigt kränkande.

►LÄS MER: Viktor Banke: Sverigedemokraternas väljare har sett hatet – och ändå valt att rösta på partiet

Boken handlar dock inte främst om Vilks, den handlar om Sverige. Om vår syn på demokrati. Orrenius är i Malmö, där antisemitismen är utbredd. Dit Obamas speciella sändebud mot antisemitism åkte i mars 2015 efter larm om hot och trakasserier mot stadens judar. Fruktansvärt. Den som lever under hot är inte fri.

Jag lägger undan boken och läser en artikel om Walaa, 21 år, som i en mindre svensk stad misshandlas och trakasseras eftersom hon själv valt hur hon ska leva sitt liv, och hur hon ska klä sig. Självutnämnda småpåvar har åsikter. Hon, en vuxen kvinna, i Sverige 2016. Hur många lever under förtryck på grund av religion eller heder i Sverige idag? Det är dåligt utrett. Myndigheter måste förutsättningslöst ta reda på det och sedan göra något åt saken. Alla ska vara fria.

Orrenius berättar att han velat skriva om den rasistiska skribent som gömmer sig bakom pseudonymen Julia Caesar. Han följer upp ett tips och knackar på hos en utpekad person. Julia Caesar lägger då ut Orrenius telefonnummer, han får motta otaliga dödshot och tvingas stänga av telefonen och vidta säkerhetsåtgärder.

►LÄS MER: Viktor Banke: Tillförlitliga metoder för åldersbedömningar vore bra – men sådana saknas

Var fjärde journalist har i en undersökning uppgivit att de censurerat sig själva efter påtryckningar, hot eller hat. Här vet vi omfattningen. Den som inte vågar skriva vad den vill är ofri. Och hoten från rasisterna dominerar. När Ardalan Shekarabi (S) debatterade mot Jimmie Åkesson i Bromölla förra veckan fick han utstå en mängd rasistiska, hotfulla kommentarer. Att kritisera Sverigedemokraterna är att tvingas förhålla sig till hot, till hat. Vi kan inte ha det så.

Vi kan inte lämna någon bakom, inte heller göra undantag. Vi måste skoningslöst värna demokratin. I Sverige råder frihet för alla, under premissen att den demokratiska statens gräns ska vara knivskarp. Inga men.

+ Det går bra för Sverige. Tillväxt, konkurrenskraft, sysselsättning. Värt att minnas.

- Varmast någonsin, månad efter månad. Kan någon reagera?