För några år sedan steg en företrädare för Kinas ambassad in på UD i Stockholm med ett specifikt budskap till svenska politiker. Hans uppdragsgivare i Peking hade noterat att det fanns en uttalad svensk skepsis mot att ta bort EU:s gällande vapenembargo mot Kina.

Vad budbäraren ville göra klart var att de länder vars regeringar motarbetade ett hävande av embargot kunde hamna i dålig dager när nya affärsuppgörelser skulle träffas. I klartext var budskapet att storföretag som Ericsson och Volvo kunde gå miste om kinesiska miljardorder om regeringen fattade fel beslut om vapenembargot.

När ett EU-toppmöte senare avgjorde frågan bytte Sverige fot – ett telefonsamtal mellan dåvarande statsministern Göran Persson och moderatledaren Fredrik Reinfeldt ledde till att den svenska regeringen sällade sig till de EU-länder som ville verka för att häva embargot. 

I debatten om svensk vapenexport till Saudiarabien är exemplet med Kinaembargot en tankeväckande erfarenhet. Inte för att det skulle vara kinesiska eller saudiska ledare som styr svensk utrikespolitik, utan därför att ekonomi och realpolitik är direkt avgörande i relationerna till världens diktaturer.

I ett läge där de flesta länder är beroende av goda handelsförbindelser för ekonomisk utveckling och sysselsättning är det regimer som de i Peking och Riyadh som anger takten. När Fredrik Reinfeldt i samband med ett kinesiskt presidentbesök i Sverige fumlar runt i terminologin och talar om att ”vi tycker väldigt mycket om mänskliga rättigheter”, beror det på att svenska företag inte ska hamna i onåd hos dem som styr över världens största marknad. 

När Carl Bildt mitt under den arabiska våren talar om vikten av stabilitet och vägrar att kräva Muhammar Khadaffis avgång beror det på att han kastat loss från en utrikespolitik styrd av värderingar. När samme Bildt gratulerar Vladimir Putin till segern i ett riggat presidentval, eller bjuder in skurkstaten Eritreas företrädare till Kronprinssans bröllop, beror det på att diplomatisk etikett kommit att bli överordnad enkel moral.

Ingen tror att politiska bojkotter eller sanktioner i ett slag gör situationen drägligare för dem som förtrycks runt om i världen. Men det måste finnas en vilja att säga nej till despoter, att för sina värderingars och sin trovärdighets skull inte dras in i anpasslighet och principlöshet.

I en riksdagsmotion från 2005 diskuteras vikten av politiskt klarspråk och behovet av aktiv opinionsbildning mot världens största diktatur: 

”Varje tendens till relativisering av de mänskliga rättigheterna i Kina gör Sverige moraliskt delansvarigt för de kränkningar som pågår. Situationen är så allvarlig att den borde vara en dominerande fråga på den utrikespolitiska agendan”, heter det.

Motionen är undertecknad av Sten Tolgfors – i dessa dagar huvudperson i debatten om dubbelmoral och svensk utrikespolitik.

+ Hockeyslutsplet och AIK:s offensiva inställning.

Domarnas insatser i samma slutspel.