EMI GUNÉR: Jag undrar så mycket över döden och själva dödsögonblicket.  Får jag känna friden, se den berömda tunneln av ljus? Kommer jag se livet passera revy? Och i så fall, vilka minnen kommer jag få återuppleva? Är det de vanliga gamla favoriterna eller får man ta del även av sådant man hunnit glömma – en snabb director’s cut av sitt liv? Då, när man har sin sista chans att komma ihåg, upplever man sina minnen som minnen eller känns allt ännu verkligare än så? 

Spelas livet upp scen för scen, baklängeskronologiskt? Det är så jag tänker att det är. Jag försöker önskegissa mitt liv i punktform. Från nu och bakåt:
 
Åka skridskor runt, runt, fort, fort i frostgnistrande Central Park.
 
Vintermiddag, en ring av värme.
 
Serveras rödvin och lammstek, kontrar med sanningar och överdrifter.
 
Hämta på dagis, armar runt halsen och färska teckningar.
 
Höra fnitter inifrån städskåpet från någon som är 5 och tycker hon har hittat det perfekta gömstället.
 
Byta blöja på knubbig, ofattbart lenhudad bebis som gurglar på skötbordet och piper av skratt när jag pussar honom på magen.
 
Skjutsas hem på cykel genom regnvåta gator en kväll som aldrig får ta slut.
 
En lättad röst i telefon med beskedet: ”Operationen gick bra.”
 
Den jublande känslan av ”nu djävlar börjar det äntligen, alltihop” en ljummen kväll i en trädgårdsrestaurang i Florens den första resan själv med en vän.
 
Plocka sju sorters midsommarblommor i sommarnatten, vänta, undra, hoppas drömma.
 
Snegla i smyg, få intresserad blick tillbaka.
 
Ligga på golvet i kiknande, kippande, jeansuppknäppta högar efter att ha ätit för många rostmackor med smör och hallonsylt tillsammans med kompisar efter skolan.
 
Rulla nerför gräskulle.
 
Mäta hur mycket vi vuxit sedan förra årets markering på dörrkarmen.
 
Simma med mormor genom vatten som gör så att alla kroppsdelar under ytan skimrar som om de var av guld, täckta med pyttesmå silvriga luftbubblor.
 
Rita med min bror i köket medan pappa steker pannkakor åt oss och visslar ikapp med radion.
 
Ligga på flotte och titta på abborrar och spigg närmare botten. Det glittrar och kluckar runtom. Kluck, kluck.
 
Känslan i fotsulorna, lättheten i stegen när jag springer det fortaste jag kan längs den jordiga knotiga steniga stigen på landet.
 
Tulta genom gräs, vilja hinna ifatt fladdrande citronfjäril.
 
Gungande bäras på pappas axlar genom skogen min första vår. Allt är ljusgrönt.
 
Ta tag i spjälsängens spjälor, dra mig upp till stående. Trilla, försöka igen. Igen.
 
Vakna i vagn, kalla kinder, varm kropp under täcke, händer i vantar. Solstril genom löv.
 
Pappa.
 
Mamma.
 
Luft och ljus.
 
 
+ Parker. Människans mest geniala konstruktion. Den tuktade naturen med tillgång till träd, mat, dryck, sol, bänkar och andra att titta på. 
 
–  Ballonger. Glädjen de ger är så minimal jämfört med all sorg när de går sönder.