EMI GUNÉR. Jag var ungefär två år gammal när bergstrollet i Elsa Beskows Tomtebobarnen grep tag i något djupt inom mig och framkallade en oro som var fruktansvärt intressant. Jag ville uppleva det igen och igen. Jag bläddrade fram till den läskiga sidan och bad mina föräldrar säga trollets ”buuu” om och om igen. Jag tror jag ville tämja rädslan tills den inte längre hade makt över mig.

Många, många år senare pluggade jag utomlands och drabbades igen, den här gången av ett mänskligt troll. Han hade bruna lockar, bruna ögon, smilgropar och ett smittsamt skratt. Hur kan man gå på ett oemotståndligt sätt? Han kunde det. Jag var ung då, jag hade inget att sätta emot. Det var något bekant med honom men jag förstod inte vad det var förrän långt efteråt. Och då var det försent, jag hade redan hunnit falla handlöst. Precis utanför hans rum fanns en automat där man kunde köpa chips och läsk. Det tog inte lång tid innan jag började kallas The queen of the snack machine. Jag var blyg och ville låta slumpen göra jobbet – när han öppnade sin dörr ”råkade” jag bara stå där. 

Ett kort tag verkade han intresserad, men det gick över. Det är sådant som händer, ingens fel. Jag var förgiftad, kunde inte sluta vara kär. Det var en plåga utan slut, en felkoppling i hjärnsynapserna. Som med trollet sökte jag mig ändå gång på gång honom. När han var full kunde jag ibland få hans uppmärksamhet. Jag visste att det inte var på riktigt men jag tog det jag fick - smulorna från hans bord. En kväll var vi bjudna på samma fest. På ett bord i hallen låg en hög bilder. ”Du ska nog inte se de där” sa en gemensam vän. Det var fruktansvärt. Det var bilder alla våra vänner sett och skrattat åt, bilder som visade hur jag full och kär trånade efter min drömprins medan han såg in i kameran och hånskrattande klämde på mina bröst. Ändå var det inte själva bilderna som gjorde mest ont, utan det faktum att de var en del av underhållningen den kvällen. Att ingen av våra vänner tagit bort dem fast de fattade hur sårande de var för mig. 

Jag tänker på allt det här nu när det inte ens går att slänga bilder, nu när det är så enkelt att hänga ut varandra, nu när det är svårare än någonsin att vara ung. Jag är inte rädd för troll längre. Jag är rädd för att det har blivit så farligt enkelt att vara hänsynslös och dum. Dum som i den värsta av betydelser, dum som i pantad, dum som i omdömeslös, dum som i grym. Det finns inget enkelt botemedel mot den sortens dumhet. Men det går att visa medmänsklighet. Det går att plocka bort bilder man lagt upp. Det går att starta ” Vi som <3 Lisa”-trådar när andra startar ”Kolla, Lisa är en hora”-eldar. Och det går att tänka att det säger mer om den som sprider förnedrande bilder än det gör om den som är på bilden. 

+ Påve Franciskus arbete för att öka stödet för alla flyktingar i Italien och beyond.

– Den senaste fruktansvärda katastrofen med flyktingar på väg till just Italien.