EMI GUNÉR. Har du läst Astrid Lindgrens ”Allrakäraste syster”? Det är en så vacker saga. Den handlar om Barbro, en sjuårig flicka som har en hemlig tvillingsyster som heter Ylva-Li. Barbro och Ylva-Li lever det underbaraste liv tillsammans, de förstår varandra helt och fullt, de rider på varsin häst (en med guldman och en med silverman) och de har varsin liten hundvalp. Vägen till Ylva-Lis hemliga värld går genom ett hål bakom en rosenbuske. När ljuset släckts efter sagoläsningen undrade jag var min egen hemliga tvillingsyster fanns, hon som verkligen förstod allt med mig, hon som red på sin guldiga häst medan jag red på min silvriga. Jag tittade bakom varenda rosenbuske. Men tyvärr, inga hål.

Några år senare tänkte jag att den som skulle förstå mig bäst nog var ett husdjur. Min plan var att vi skulle kommunicera över artgränserna i totalt samförstånd. Jag skulle äntligen få känna att någon förstod mig till 100 procent. I gengäld skulle mitt lilla djur få all min uppmärksamhet och sympati. Jag skaffade en undulat och försökte se djupt in i min fågels ögon. Tyvärr uppnådde jag aldrig någon känsla av själarnas möte med Putte. I stället blev det precis tvärtom, vi var livrädda för varandra och det enda jag någonsin lyckades lista ut om honom var att han gillade hirs.

Tonåren avlöste barndomen och nu tänkte jag att tvillingsjälen kunde finnas i en vän, inte i ett djur eller hemligt syskon. I ett försök att bli ännu mer lik mina vänner började jag klä mig precis som dem och gilla exakt samma sångare i samma små, okända band. Jag ändrade mitt skratt för att likna deras och det fanns inget som gladde mig mer än när jag och mina kompisar råkade säga precis samma ord precis samtidigt. Ändå skorrade det. Vi var ju inte samma, tyckte eller kände inte ens särskilt lika (och bara den snyggaste av oss passade i pyjamas på dagtid).

Ändå blev längtan efter tvillingsjälen ännu starkare. Och allra starkast blev den i drömmen om den perfekta pojkvännen. Våra blickar skulle mötas, tid och rum skulle upphöra och vi skulle känna att alla ord var överflödiga. Eh…ja. Det var väl inget fel på killarna jag var ihop med men jag upplevde inte mer tvillingssjälskänsla med dem än med undulaten. Många, många tårar fälldes tills en dag då jag till min stora lättnad insåg att jag inte har någon tvillingsjäl, varken bland människor eller djur.

Ingen i min familj eller bland mina vänner förstår mig fullständigt och jag fattar inte allt med dem. Det är som det är. Jag tycker inte längre att det finaste som finns är att kunna tala utan ord. Det finaste som finns är att över huvud taget och år efter år ha kvar sin nyfikenhet och sitt intresse för dem man lever nära även när man inte alls förstår dem. Det är mitt hål bakom rosenbusken.

+ Arnolds bilder. Hans Arnolds bilder i Allrakäraste syster. Helt magiska.

– Från Somalia. Varenda nyhet som når oss från Somalia. Att Läkare utan gränser tvingats sluta sin gärning i landet. Så förfärligt.