EMI GUNER: 

Så hälsar vi första måndagen i november (inte särskilt) välkommen. Här är den, tillsammans med sina ovälkomna sidekickar mörkret och kylan. Strax kommer resten av gänget: influensan, förkylningarna, sjukbeskeden, jobbstressen, ekostressen, skilsmässoryktena, och det allmänna deppet. Vem vet hur länge de dröjer sig kvar den här gången, när alla trevliga gäster gått hem? Tills i mars kanske.

Det är som det är med allt det där. Vad ska man göra? Flytta till ett annat land? Jag har just gjort det. Jag bor tillfälligt i New York, men tänker sällan så mycket på Sverige som när jag är utomlands. Därför tänker jag på Stockholm i november men det är inte det gnällframkallande som dyker upp. Istället ser jag färjan en klar novemberdag, när den plöjer genom morgondimman för att bära människor till Skeppsholmen eller till långpromenader runt i höstlöven på Djurgården.

Jag tänker på den underbara rymdkänslan inne i stora salen på Stadsbiblioteket, och på det fina faktum att det sitter en äkta Dardel på väggen inne på barnavdelningen. Alltså att barnen fick det finaste! Så rätt! Jag tänker på svampplockningarna jag aldrig gör trots den genialiska allemansrätten. Jag tänker på tappra små barn som försöker få styr på alla armar och ben när de lär sig simma just idag på Eriksdalsbadet. Det blir mörkt innan de hinner hem. De måste ta en varm choklad på vägen och de vet inte än att den chokladen är den godaste de någonsin kommer dricka.

Jag tänker på hur de har börjat öva på Lucia-sångerna nu och ibland, om man har tur, hamnar man bredvid hela dagisgrupper som sätter igång med en Tipp-Tapp på bussen. Jag tänker också på hur förlåtande den mörka årstiden är för alla som inte riktigt orkar ”göra någonting av den här vackra dagen” – skandinavens stressiga ångest den andra hälften av året.

Jag tänker på hur jag skämtar med mina vänner om att vi ska bjuda varandra på boeuf bourguignon och dricka rödvin i skenet av tända ljus och spraket av en brasa för det är för mycket att den mörka tunga årstiden ska hanteras och bekämpas med hjälp av klyschor. Och sedan gör vi just det.

Jag tänker på hur tufft det är att sätta på sig träningskläder och sticka ut i november, hur det tar emot, hur rädd man är för att halka, hur man hatar den första kilometern men hur det lättar efter den. Och hur gott det luktar när man springer så här års i Stockholm, det är som att den svala fukten bär alla dofter av äpplen, löv, eldar och kaffe bättre än andra årstiders luft.

Jag tänker på er där hemma och jag tänker så här: Ni klarar det här. Ni får belöningen så småningom och då utgör ni den mest rörande synen i världen, den visuella definitionen av Carpe Diem: Horder av lyckliga människor påpälsade i långkalsonger, dunjackor och filtar som tacksamt välkomnar varenda liten futtig solstråle som orkat ta sig hela vägen fram till era ansikten. Då någon gång, kommer jag och hälsar på er. Ciao.

+ Danska webbshoppar. Älskar att trycka på ”Se din kurv” för att nå varukorgen.

– Gnäll. Från barn, men ännu mer från vuxna människor.