EMI GUNÈR: Det var en mörk januarikväll för några år sedan och jag var bjuden på middag hemma hos en väninna. Jag kom direkt från jobbet och hade inte hunnit äta något mer än en skål yogurt till lunch. Jag var alltså hungrig redan vid ankomsten. Eftersom värdinnan var en upptagen chef på ett medelstort företag hade hon inte alls haft tid att förbereda maten.

Med hungern redan morrande i våra magar hjälpte jag och de andra gästerna henne att plocka upp ingredienserna till kvällens middag ur matkassarna. Det skulle bli vegetarisk lasagne, en rätt jag älskar men också vet tar lång tid att laga. Just den här tog ännu längre tid än en vanlig lasagne, för värdinnan är en underbar person som inte lagar så mycket mat. I alla fall tror jag inte hon gör det, för hon var tvungen att pausa grönsakshackandet varje gång hon skulle berätta något. Och eftersom hon är en person med mycket att berätta drog det ut ännu mer på tiden.

Efter tre timmars matlagande var jag och de andra gästerna så hungriga att vi tävlade om varenda liten zucchinislatt som hamnat utanför skärbrädan. Jag kom på mig själv med att lystet studera några bitar gul lökblast medan jag tänkte människans äldsta tanke ”går det att äta?”.

Men nu hade lasagnen i alla fall åkt in i ugnen. Vi tittade på den genom ugnsluckan med samma intresse hela Sverige ägnar en repris av ett Zlatan-mål. Det enda som tillfälligt kunde få våra blickar åt något annat håll var kökstimern som oändligt långsamt räknade ner minuterna tills lasagnen skulle vara färdiggräddad.

Äntligen ringde timern, ackompanjerad av våra inre jubelrop. Värdinnan klev fram till ugnen, öppnade ugnsluckan och de ljuvligaste dofter nådde våra näsor. Äntligen mat! Men just när allt var så nära salighet det kan bli i en svensk närförort en hungrig, mörk och kylig kväll i januari, just då hände något fruktansvärt. Vi såg tragedin utspelas i plågsam slowmotion: Lasagnen frigjorde sig från värdinnans grepp och hoppade med stor kraft och beslutsamhet ner på den öppnade ugnsluckan mot vilken den studsade upp för att likt en avancerad simhoppare sedan vrida sig ett halvt varv innan den till sist landade med den gratinerade ostytan ner mot värdinnans trasmatta. Jag minns tydligt ljudet av nedslaget: SPLASSSSSHHT Ka-DUNK!

Allt blev väldigt tyst och väldigt stilla i det lilla köket. Och väldigt spänt. Vad skulle hända nu? Vi visste så väl att detta var den enda mat som fanns i detta hem. Vi såg på varandra i svulten panik. Men värdinnan fann sig snabbt. Hon är trots allt chef. Rådigt vände hon lasagneformen åt rätt håll och drog resolut bort trasmattan. ”Det är nog inte så farligt, jag hade precis dammsugit ordentligt” sa hon och ställde lasagnen på bordet.

Det var en av mitt livs godaste måltider.

+ Att bli bjuden på middag.  Vad det än bjuds på, hur lång tid det än tar. Så tacksam!

– Att själv vara så dålig på att laga middag att jag nyligen var tvungen att plocka tillbaka pannbiffarna från gästernas tallrikar efter servering eftersom de var helt råa inuti. Förlåt!