När jag tänker på min barndom är det min bror jag ser. I mina minnen är vi alltid tillsammans. En lätt och ljus energi. En helt igenom trygg gemenskap. Hemma har pappa byggt en våningssäng åt oss men jag och min bror vill hellre ligga bredvid varandra i en och samma säng och prata tills vi somnar. När jag vaknar av mardrömmar ligger min bror bredvid. Han sover så intensivt. Hans blonda lockar är fuktiga av allt drömmande. Allt är som vanligt.  Jag kan somna om.  

Jag börjar skolan och längtar tills han också gör det så vi kan gå dit tillsammans. Vi har interna skämt våra föräldrar inte förstår. Vi bråkar som syskon gör.  Han jagar mig, jag jagar honom. En gång gör han sig illa på riktigt. Jag får inte följa med till sjukhuset, det krävs två vuxna för att hålla fast mig.  Ingenting får hända honom. Vi skjuter pilbåge, bygger kojor och varje söndagsmorgon har vi långtråkigt tillsammans när vi kollar Gomorron Sverige.  En sommar köper min bror en proffsslangbella med armstöd på en jaktmarknad i Skottland. Jag är en lydig fegis som läser dikter på rasterna. Men med min bror vågar jag skjuta vindruvor från vårt höghusfönster ner på olika mål på Kista Centrums torg.  

En annan sommar är min bror väldigt hemlig. Han håller på med ett projekt. När han till sist är klar är det en present åt mig - en verkligt exklusiv handväska. Han har holkat ur en trädsvamp och fäst ett snöre som axelrem. Jag skrattar åt den då (förlåt), men kan inte minnas att någon egentligen gett mig en finare present. Vi blir tonåringar. Han hjälper mig att avdramatisera den manliga mystiken. Jag punkterar med glädje myten om kvinnan som ömtåligt väsen. Vi delar lägenhet, går på konserter, drömmer om framtiden. När jag får barn och flyttar utomlands rycker han in som manny. När jag separerar plockar han upp mig, lyssnar, tröstar, stöttar. När jag sedan gifter mig har han bakat en bröllopstårta som överraskning. 

Jag har en son. När han och min bror är på samma plats blandar jag ihop deras namn. Det blir kortslutning i hjärnan mellan mitt inre barn och vuxenjaget. Den där lite yngre killen jag älskar så mycket, vad är det han heter? Jag ser hur min son och hans systrar retar varandra, hur de lyfter varandra, hur de redan har interna skämt jag inte förstår. Jag ser min brors son och dotter leka med varandra, som en spegling av vår barndom. Jag vet att alla syskonskap inte är som den vi växte upp med, men när de är det: vilken ojämförlig lyx. En vänskap från födseln, olik alla andra. 

Plus
Ljuset är tillbaka, älskar det. 


Minus
Modellraggning vid anorexikliniker? Smalhetsen, som jag hatar den.