ALEXANDRA PASCALIDOU:

Fräknar på stan, picknickande grupperingar i gräset, badande barn i fontäner, blickar som tinat upp efter en lång vinter. Sommar, smultron, sagolika solnedgångar och skratt som studsar in på småtimmarna när dagen motvilligt övergår till natt. Sommar är lycka, tänker jag men Metro motbevisar min tes genom att föra in ett moln i min himmel. 

Jag läser om 55-årige Daniel som låg död i en välstädad förortslägenhet i Stockholm i två år. I landet där allt fungerar per automatik hade pengar kommit in på kontot och räkningar betalats via autogiro. Hade det inte varit för att fastighetsägaren behövde byta stammarna hade Daniel kunnat lega där i hundra år av ensamhet.

Utan att någon saknade honom, firade hans födelsedagar bjöd in till ett midsommarfirande eller ett julbord. 

Men Daniel var inte ensam om sin ensamhet. Eva Sandberg, chef på Socialförvaltningens Boutredningsenhet i Stockholm, säger i Metro att de har ett till två liknande fall i veckan. Avlidna som legat döda en lägre tid utan att någon brytt sig. Värre fattigdom finns inte.

Var femte patient på landets sjukhus dör ensam. På äldreboenden avlider en av tio utan att någon anhörig tar farväl. Sverige har Europarekord i ensamhushåll och Stockholm är singeltätast i världen med 60 procent av invånarna som bor ensamma. Visst är det ett välfärdskvitto när tre generationer slipper trängas under ett tak som numera är fallet för många i radbandet av krisekonomier. Men det är sorgset också. Ty välfärden är mer än materiella måttstockar. Välfärd är vänskap, omtanke, gemenskap. Det är sånt som inte kostar någonting men är värt mer än allt. 

Snart åker jag till min atenska lägenhet där grannarna knackar på dörren som hackspettar. För att fråga om jag sovit gott. För att be om kaffefilter eller kryddor som vore jag deras eget skafferi. Sitter jag på balkongen sticker alltid någon in huvudet och frågar om jag inte borde ta ett havsdopp. Den ensamma farbrorn på femte våningen kommer ner så ofta att min dotter kallar honom morfar. Ensamheten är en lyx när vi väljer den men ett straff när vi saknar valmöjligheter.  

Ensamheten har inget hjärta. Den skördar liv lika flitigt som rökning. Den är lika tabubelagd som medeltida sex. Alla vill besöka ensamheten ibland men ingen vill bo i den. Efter Metros melankoliska molnrapport i det bländande solljuset borde vi börja tala om det. Vi borde börja tränga oss på. Knacka på varandras dörrar. Lägga näsan i blöt. Hellre hackspettsknackande grannar än människor som dör som om de aldrig levt. 

+ Timbuktu om Alby. Musiken som motståndsrörelse: Timbuktus låt om Husbykravallerna.

– Politikerna i Alby. Politikernas tondövhet när det gäller utförsäljningen av Albys allmännytta.