ERIK EJE ALMQVIST: Min vän, som nyligen börjat fågelskåda, satt i ­passagerarsätet med en karta över ”svenska fågellokaler” i knäet medan jag körde. I telefonen som hon höll i handen hade hon öppnat en app med bilder på Sveriges 300 vanligaste fåglar. Bredvid artnamnen fanns rutor där man kunde kryssa för de fåglar man skådat. Hon förklarade att det inte räckte att bara se fågeln, man måste komma så nära att man kan studera dess beteende och göra en artbeskrivning.

Vi var på väg till Stockholm, men emellanåt gjorde vi fågelrelaterade avstickare. Efter två korta – och krysslösa – stopp vid en våtmark i Sörmland fortsatte vi på riksväg 57. I höjd med Björnlunda pekade min vän plötsligt till höger och sa: Där bor GW.

Jag tittade ut genom passagerarfönstret. En allé kantad av jakttorn. Jag såg inget hus, men det var spännande att tänka sig att Leif GW Persson linkade runt någonstans ­där innanför, studerade olösta mord, skrev böcker och sköt fasaner.

Vi frågade oss: hur skulle det kännas att vara GW? Att ha en skarp men Château-Margauxmarinerad hjärna som outtröttligt mal fram välfunna åsikter om allt möjligt; åsikter som sedan behandlas som kommunikéer från en medeltida kung och placeras direkt på tidningarnas löp. Men framför allt: att äga en så ­mystisk charm att alla som ser en på TV eller befinner sig i ens närhet förändras.

Jag vet att det är så, för jag har en gång själv träffats av hans kraftfält.Varje år bjuder Bonniers in ett gäng författare, journalister och mediechefer till en fest i familjens gamla villa på Djurgården. 

Häromåret minglade jag där, under oljeporträtt föreställande Strindberg, Lagerlöf och Moberg, bland intressanta personer som Ann Heberlein, Kerstin Ekman och kulturministern. Men min uppmärksamhet sögs ständigt åt fåtöljen där GW satt med en tallrik och ett glas vin. Trots att han rörde sig tungt och sävligt var han ett gnistrande kraftverk som fyllde alla runt omkring med energi. De rodnade, sken, levde upp. När han gick mot buffébordet för att hämta fler Wallenbergare vändes hundratals blickar efter honom, som om alla hade GW-magneter på näsan.

Alltsammans gjorde att jag verkligen ville tala med ­honom. Men jag visste inte vad jag skulle säga. Dessutom var jag så rädd att min personlighet skulle rinna av mig och försvinna – den gör ofta det när jag träffar människor med naturlig pondus – att jag nöjde mig med att lapa i mig ytterligare några av de droppar som hans aura spillde i min riktning. 

GW är trots allt en extremt sällsynt varelse. Jag behövde inte interagera. Att vara så nära honom är som att se en utrotningshotad fjällgås eller en fältpiplärka. 

Jag kan inte sätta många kryss i min artlista, men jag har skådat GW.

+ Youtube. Nu har alla möjlighet att bilda sig en uppfattning om Stefan Jarls omdebatterade
film ”Godheten”, då den lagts upp på Youtube … 

– SVT. … eftersom SVT ansett att filmen är så systemkritisk att de inte kan sända den i valtider.