Först fattade jag inte vad det var för konstigt mönster min vän Fabian hade runt snoppen. Hade han ritat på sig själv med kulspetspenna? Vi stod i gympasalens omklädningsrum och gick i tredje klass.

Fabian var redan längre än vår lärare, men det där håret – det var jag inte beredd på.
Det blev en första påminnelse om att inget i livet är konstant. När jag tre år senare gick igenom samma förvandling hade Fabian fått skägg.
Då började jag också ”raka mig”. Sedan dess har jag lagt tusentals kronor på Gilletteprodukter, men kinderna är fortfarande lika ödsliga som mitt bröst. Där växer bara några ensamt spröda strån som påminner om vissnande palmer i öknen.

Så ser det förresten ut på ryggen också. Under sommarhalvåret rycker jag loss stråna där med pincett för att ingen ska tro att jag har skabb. Armhålorna är nog den kroppsdel jag är mest nöjd med, hårmässigt. Vegetationen är vild men har distinkta konturer. Som något i en engelsk trädgård.

Håret på mitt huvud är lockigt. När jag var yngre lät jag det växa till ett Art Garfunkel-afro. Kanske gjorde jag mig då skyldig till hybris, för när håret nådde för hög höjd föll det av, precis som Ikaros vingar. Sedan dess har jag hållit det millimeterkort. Idén med den frisyren är att det ska se ut som att man har håret kvar, men frivilligt rakat av det. Nackdelen är att den skickar ut fel signaler. Utanpå ser jag, som dessutom har plastbågade glasögon, ut som en väluppfostrad, blek akademiker som gillar indie och fotboll och Springsteen. Inuti är jag fortfarande långhårig.

För en tid sedan lärde jag känna Johann Neumann, som spelade Iprenmannen. Hans hår är mjukt och vackert, men hans kropp är bara 148 centimeter lång, ryggen är krokig och benen taniga.
Länge skämdes han så mycket att han blev rasande när folk tittade på honom, men vid 30 års ålder fann han buddhismen. Han insåg, som han själv säger, att han inte kunde förändra sin längd, men väl sin inställning till den. Han började betrakta sin svaghet som en styrka. ”Hade jag inte varit så kort hade jag aldrig fått stå på Dramatens scen.” I dag går han runt i skräddarsydda råsidenkostymer och solar sig i folks blickar.

Inspirerad av Johann surfade jag nyligen in på ett amerikanskt webbforum om ”fördelarna med skallighet”. En man försökte gjuta mod i sina hårlösa bröder med argumentet:
”It helps you accept death. /.../ Bald men lost their battle with death long before everyone else. So while all those other people are pumping Botox into their already cemented faces. Clinging onto life. You can sit there. Dignified. Already prepared to meet your maker.”

Det fick mig att fatta ett beslut. Jag ska jag frigöra mig från armén av mediamän med rakade huvuden. Nu växer det vilt. I sommar ska jag springa barfota över en blomsteräng och låta kranslockarna fladdra i vinden.

+ Nanna Johansson. Den fantastiska serietecknaren kommer med ett nytt album senare i år.

– Öppna dörrar. Nyligen utkom ett tredje album av Pelle Forsheds och Stefan Thungrens trötta serie Stockholmsnatt.