ERIK EJE ALMQVIST: Eugene Allen var en svart butler som arbetade i Vita huset mellan 1952 och 1986. Han serverade presidenterna när medborgarrättsrörelsen demonstrerade, när Martin Luther King sköts och när Civil Rights Act röstades igenom.

Ändå var han helt okänd tills Washington Post 2008 publicerade en artikel om honom. Där berättade han stolt att Harry Truman kallade honom ”Gene”, att Henry Ford snackade golf med honom, och att Jackie Kennedy efter mordet på JFK gav Allen en av sin mans slipsar.

Natten före valet 2008 dog Eugenes fru sedan 65 år. Artikeln avslutas: ”The butler cast his vote for Obama on Tuesday. He so missed telling his Helene about the black man bound for the Oval Office.” Ett och ett halvt år senare dog också Eugene.

Häromveckan såg jag filmen ”The Butler” som är baserad på Allens liv. Forest Whitaker och Oprah Winfrey har huvudrollerna. Jag vet inte vad det var med mig, men jag grät så mycket att jag fick torka kinderna med informationsfoldern från filmbolaget. Tårarna var dock av den där typen som får en att känna sig lurad. Ni vet, en ser plattityderna, en hör stråkarna, en fattar vad som händer, men en kan ändå inte hejda sig.
 
Andra som sett ”The Butler” har dock känt sig blåsta av helt andra skäl. Manusförfattaren Danny Strong har nämligen tagit sig stora friheter. I verkligheten hade Eugene och Helene en son, Charles. I filmen har de ytterligare en, Louis, som är medborgarrättskämpe. Medan Eugene serverar presidenter som diskuterar diskriminering blir Louis misshandlad på en Freerider-buss eller hänger med Marthin Luther King. 
 
De påhitten är måhända en övertydlig ursäkt för att berätta medborgarrättsrörelsens historia, men de är inget större övergrepp på de porträtterade. Värre är det i så fall att manusförfattaren hittat på att Helene var alkoholist och bedrog Eugene med grannen.
 
Efter att jag sett ”The Butler” läste jag en artikel där dokumentärfilmaren Tom Alandh rasade över att filmen ”Monica Z” felaktigt målar upp Monica Zetterlunds pappa som en ”sur skitstövel”. 
Många höll med och påpekade att fiktiva biopics ofta betyder mer för allmänhetens uppfattning om den porträtterade än en dokumentär. Andra tyckte att Alandh var fel ute: ”Filmen är ju fiktion.”
 
Jag vet inte, men om någon gjorde en dokumentär om mig där jag framstod som ett as, då skulle jag 
tvingas inse: Ifall regissören har material där jag betett mig illa, då är jag väl inte så fin som jag trodde. Men om någon gjorde en spelfilm där ”jag” var ett svin, och min ”mor” en otrogen alkoholist i Oprah Winfreys skepnad – då hade jag blivit ledsen på ett helt annat sätt. 
 
Därför blev jag förvånad när jag såg en intervju med Eugene och Helenes son, Charles. Han sa att han var ”väldigt nöjd” med skildringen av familjen.
 
Jag vet inte om han får royalties för filmen, om han tycker att ändamålen helgar berättandet av medborgarrättsrörelsens historia – eller om han, till skillnad från Alandh, resignerat inför faktumet att ingen människa kan äga sin historia.
 

+Ändå sevärd. ”The Butler” är trots allt en pedagogisk film om USA:s historia, som säkert kommer att visas på många högstadieskolor.


-”Kringresanderegistret”. Någon borde göra en liknande film som beskriver Sveriges diskrimineringshistoria och punkterar vår antirasistiska självbild.