ERIK EJE ALMQVIST: Under hela gymnasiet pratade jag och Måns om resan vi skulle göra efter studenten. Vi skulle till New York. Gå runt bland husen vi sett i filmer och på skivomslag.

Vi sparade och jobbade ett år för att få ihop till biljetten och en månads boende. 

Väl där utforskade vi metodiskt varenda stadsdel. Vi plockade upp trasiga basebollar i parker, Cream Soda-burkar på gatan och en fullklottrad anteckningsbok som någon glömt på en bänk. Vi lindade in sakerna i servetter och sparade dem, likt arkeologer som funnit en helig artefakt.

Samtidigt ansträngde vi oss för att se ut som att vi hörde hemma där. Varje morgon stod vi framför vandrarhemmets spegel. Jag tyckte själv att jag fått till en stil som kändes avslappnat New Yorksk. Slitna Converseskor, upprullade 501:or och en urtvättad, åtsittande tshirt.

En dag när vi gick genom en park i Bronx pekade en flicka på mina kläder och frågade: ”Are you gay?” Minuter senare började ett gäng killar skrika efter mig: ”Yo, Mad tight! Mad tight!” När jag vände mig mot dem med ett osäkert leende skrålade en av dem: ”Go back home!” 

De skrattade, jag låtsades att jag inte tog åt mig.

Någon vecka senare köpte vi biljetter till en busstur med den avdankade komikern Kenny Kramer. På 80-talet bodde han granne med Larry David, som sedan skrev en sitcom tillsammans med Jerry Seinfeld, där en karaktär baserades på Kenny. Sedan dess försörjde han sig på att köra turister till platser som förekommit i Seinfeld. 

Turen avslutades utanför dinern där huvudkaraktärerna dricker sitt kaffe. Vi fick inte gå in – föreståndaren hade tröttnat på Kenny – men han poserade under den emblematiska neonskylten med alla som ville ta ett kort. 

Jag har kvar vårt foto. Personen som höll i kameran fick inte med skylten, så bilden är obegriplig för alla som inte var där: Jag, Måns och en farbror i hawaiiskjorta framför en vit vägg. 

Däremot vittnar bilden om hur jag ansträngt mig för att ser mer amerikansk ut: Baseballkeps och sådana där svettband som basketspelare har på underarmarna. Jeansen hänger i grenen. På överkroppen en tshirt med printet ”Slam Dunkin’”. 

S ådär har jag fortsatt. Varje gång jag reser från vardagens rutiner förvandlas jag till en Zelig-kameleont som tycks vilja utplåna sin identitet. Efter en vecka i Tanzania gick jag runt barfota, insvept i en färgglad sarong. I Sydafrika köpte jag en kakifärgad hatt och efter min senaste New Yorkresa kom jag hem som en fattigmansversion av Sofi Fahrman i avklippta jeansshorts och stora boots.

Nyligen stod jag på en trottoar i Provence med en baguette under armen och ett paket Gitanes i bröstfickan när en annan turist frågade mig om vägen till kyrkan. Jag hade ingen aning om vägen, men började gestikulera och ge en detaljerad beskrivning av var hon skulle svänga till vänster och höger. Det var en lycklig stund.

+ Bästa filmen. Den bästa film jag sett i år är ”Kidd life”, den danska dokumentären om hur den karismatiske ADHD-rapparen Kidd från Nørrebro på några månader går från hemlös till superstjärna och förlorar sig i uppmärksamheten


– Inte i Sverige. Tyvärr har inget svenskt filmbolag tagit filmen till Sverige. Den finns dock att ladda ner på kiddlifethemovie.com.