ERIK EJE ALMQVIST:

När jag var tolv nålade jag upp en filmaffisch för ”Där floden flyter fram” över sängen. Filmen, som hand lar om två bröder i 30-talets Montana, påminde om mig och min lillebror. Historien berättas av storebro dern, en hämmad plugghäst som spelas av en okänd skådespelare. Genom hans ögon får tittarna följa hur den mer utlevelsefulla lillebrodern, spelad av Brad Pitt, kastar sig utför vattenfall, dansar in i barslagsmål och charmar alla han mö ter tills han en dag slås ihjäl under ett urspårat pokerparti.

Precis som Pitts karaktär cyklade min lillebror Peter snabbast och klättrade högst i alla byggnadsställningar. Och precis som storebrodern i filmen såg jag hur alla
tjejer och kvinnor fick något speciellt i blicken när de träffade honom. Till skillnad från bröderna i filmen hölls vår familj dock inte samman av fiske. Det som starkast förenade oss var snarare de känsliga magar vi ärvt från pappa. 

En dag när jag satt i mitt rum såg jag genom fönstret hur två av min lillebrors vänner kom släpande på Peter. En fjärde person bar deras skateboards i famnen som en trave ved. Jag sprang ut. Peters ansikte var grågrönt och svettigt. Vännerna förklarade att han hoppat flera meter från deras hemmabyggda ramp och landat med höften på en trottoarkant. Nu kunde han knappt gå eller andas.

Jag ropade på pappa, som ringde en ambulans. Några minuter senare lyfte två sjukvårdare upp Peter på en bår och sa att bäckenet kunde vara krossat. De gav honom lustgas, snurrade i gång blåljuset och dånade iväg.

En kompis hade precis berättat om en fotbollsspelare som brutit benet, varefter en benflisa hamnat i blodomloppet och orsakat en dödlig blodpropp. Hela vägen till Sahlgrenska tänkte jag att min lillebror skulle dö.

På sjukhuset rullades Peter in i ett rum där en läkare klämde på hans höfter och röntgade honom. 

Sedan fick vi sätta oss i ett väntrum med tummade tidningar. När läkaren till slut kom reste sig pappa så hastigt att han slog knät i bordet och svor. 

– Vi hittar inget på röntgenbilderna, sa läkaren och tittade upp över sina glasögon.

– Det enda vi ser är gas, fortsatte hon. 

– Väldigt mycket gas. I magen.

Jag såg på pappa att han inte heller förstod.

– Vi har alltså konstaterat att inget är brutet, förtydligade läkaren. Det gör ont nu, men går över. Och gaserna kräver ingen vård.

I taxin hem sköt pappa ner glasögonen på nästippen i ett försök att härma läkaren.

– ”Det enda vi kan se är gas”, sa han. 

Jag fnissade så att jag studsade upp och ner. Så såg jag på Peter, som låg bredvid i baksätet och gnydde av smärta.

– Ska du hem och prutta? fnittrade jag och klappade hans asfaltsdammiga små händer. Från framsätet bullrade pappa loss ett nytt skratt.

Resten av bilresan turades pappa och jag om att blåsa ut all uppdämd oro mellan läpparna så att pruttljud uppstod. Peter pep plågat. Men han skulle överleva, och jag har aldrig älskat honom så mycket som då. Han hoppade högre än alla andra från rampen och han hade så mycket gas att den lade sig som en tät dimma över röntgenplåten.

+ Bechdeltestet. I Danmark där jag bor, skrattade många åt den – enligt dem – typiskt svenska A-märkningen av filmer som klarar Bechdeltestet. Själv blev jag lite stolt över mitt politiskt korrekta hemland.

– Statistisk abnormitet. ”Där floden flyter fram” hade aldrig klarat A-märkningen. Eftersom min släkt är en statistisk abnormitet, och precis som filmen består till 90 procent av män, var det dock inget jag tänkte på då.