ERIK EJE ALMQVIST: När jag inte kan sova återvänder jag till någon av mina favoritfantasier. I en av dem har jag brutit benet, och när läkarna snittar upp huden upptäcker de att vaderna är fyllda av lös muskelvävnad som simmar bredvid musklerna. De har aldrig sett något liknande och dokumenterar noggrant innan de syr fast den överblivna massan på mina muskler.

När gipset är borta tar jag en joggingtur. På väg över en gata ser jag – alldeles för sent – en BMW som är på väg rakt mot mig. I panik kastar jag mig uppåt och hoppas att jag ska landa på motorhuven. Men innan plåten nuddat mig flyger jag över hela bilen. Den nymonterade vävnaden har givit mig superspänst.  

Föraren rusar ut. Hon stirrar på mig. Jag stirrar på henne. Sedan börjar vi jubla. 
Så kastar hon in mig i bilen och kör till den lokala friidrottsklubben.

Därefter snabbspolar fantasin till Finnkampen. Medan jag höjd- och längdhoppar Sverige till seger skriker kommentatorn Jacob Hård: ”Jag vågar påstå att han är världens spänstigaste journalist!”
Sedan följer ett OS då jag ensam utgör ett nytt svenskt friidrottsunder. Med mina guld i höjd, längd och tresteg, samt silver i alla kortdistanser placerar sig Sverige högre i medaljligan än de gjort sedan 1912. Men eftersom jag vill att fantasin ska kännas realistisk slår jag bara världsrekord i längd och tresteg.

Andra nätter fantiserar jag att det kommer fram en ny, lovande fotbollsstjärna, som också heter Erik Eje Almqvist. När Arsenal skickar kontrakten till honom för påskrift hamnar de hos mig. Jag skriver på, och flyttar till London. På träningsanläggningen inser managern Arsène Wenger att något gått fel, men låter mig ändå träna med laget. Då visar det sig att jag, en medelmåttig korpen-ytterback, har en unik anpassningsförmåga. Omgiven av Özil, Wilshere och Podolski höjer jag mig till deras nivå, och gör så småningom det avgörande målet i en FA-cupfinal mot Liverpool.

Häromnatten vaknade min flickvän av att jag lyckoskrattade efter ett landskampshattrick. Det är konstigt att fantasierna känns så verkliga trots att min enda idrottsmerit är Göteborgsvarvet för fyra år sedan. Eftersom jag aldrig sprungit tidigare placerades jag då i den sista startgruppen, med pensionärer och barn. Så när startskottet gick avancerade jag snabbt. Åskådarna sjöng och skrek. Det var som drömmarna slagit in. Medan jag stormade om löpare efter löpare tänkte jag: nu vinner jag det här loppet.
Men på Göta älvbron förvandlades benen till stumma köttstycken. Den sista halvmilen haltade jag fram medan pensionärerna visslade förbi. När jag slutligen föll teatraliskt över mållinjen fick jag en kexchoklad och en plastmedalj. Jag la dem i fickan och åkte hem.

Eftersom jag läst att Fredrik Ljungberg isbadade efter sina matcher tappade jag upp ett bad och slängde ner några isbitar från frysen. Sedan ringde jag min flickvän och stönade att jag gjort ett bra lopp, varit nära att vinna hela skiten, men att det inte räckt riktigt hela vägen. 

+ Nils Frahm. Den skiva jag lyssnat mest på den senaste tiden är Berlin-kompositören Nils Frahms Screws från i fjol (finns på Spotify). Hans nya liveskiva Spaces är lika fantastisk.

– Inte på Spotify. Tyvärr finns den ej att streama, men går att köpa på www.erasedtapes.com