ERIK EJE ALMQVIST: En vanlig månad då allt bara flyter på är jag inte särskilt högljudd, men när jag vaknade förra lördagen sken solen så att man såg dammet på asfalten för första gången sedan i augusti. Jag blev så lycklig att jag sms:ade alla jag kände och frågade om de ville träffas på basketplanen. Sedan plockade jag ner bollen från hatthyllan.

Medan jag gick runt i vardagsrummet försökte jag snurra bollen på fingret. Jag har aldrig varit särskilt bra på basket, men i gymnasiet kunde jag ibland få den där snurren att vara i flera sekunder. Nu tappade jag kontrollen direkt. Bollen dunsade ner på matsalsbordet, där den välte två ljusstakar och en fotogenlampa som min flickvän ärvt. 

Medan jag, i slow motion, såg lampans skärm krossas mot golvet hörde jag mig skrika ”piss cunt motherfucker” till mig själv. Det är ett mysterium att jag så ofta tycks svära på engelska när jag förebrår mig själv.

Hur som helst, jag tittade på skärvorna som låg i en pöl av fotogen och undrade om grannarna reagerat på oväsendet. Eftersom vårt hus är så lyhört att jag vet det mesta om deras mest intima vanor måste de ha hört både det krossade porslinet och svordomarna. Och, tänkte jag, det kan inte ha låtit som något annat än en kvinnomisshandel. Jag höll andan och väntade – men ingen knackade på dörren.

En vecka senare böjde jag mig ner för att ta fram ett ägg ur kylskåpets nedersta hylla när det högg till i ryggen. Någon nerv måste ha kommit i kläm, för det kändes som att jag blivit skjuten med en el-
pistol. Jag skrek rakt ut, och medan jag föll ihop på golvet kramade jag sönder ägget mellan fingrarna. 

Den sortens nederlag åsamkar mig alltid en mycket djupare smärta än de jag råkar ut för bland andra människor. Jag får nämligen alltid känslan att förödmjukelserna i ensamhet säger mig något om vem jag egentligen är, till skillnad från när jag exempelvis snubblar på en trottoarkant inför allmän åsyn. 

Medan jag låg där på köksgolvet blev jag återigen rädd att jag skrämt upp grannarna. Jag lyssnade, men – ingen knackade på dörren. Det gjorde mig sorgsen. Nu var mitt ryggont förvisso inte värre än att jag kunde resa mig, torka upp äggsörjan och gå vidare i livet, men det kunde ju inte grannarna veta. 

I söndags låg jag i soffan och läste tidningen med en kopp nybryggt kaffe när min katt plötsligt kastade sig från ryggstödet och rakt ner på mitt skrev. 

Det var som i Rosa Pantern-filmerna där betjänten Kato attackerar kommissarie Closeau när han minst anar det. Jag blev så chockad att jag skrek rakt ut samtidigt som jag ryckte till så att jag spillde ut det varma kaffet över bröstet – och skrek igen. 

Sedan väntade jag. 

Inget knack på dörren. 

”Är det ingen cocksucking jävel som bryr sig om att jag dör här inne?” skrek jag.

Huset svarade med tystnad.

+ Drömskt och fint. 1970 släppte den new age-vurmande tandläkaren Linda Perhacs från Kalifornien sin debutskiva. Sedan dess har hon samarbetat med Daft Punk och Devendra Banhart. Nu, 44 år senare, kommer uppföljaren, The soul of all natural things. 

– Men långsamt. Eftersom hon är 70 år lär det inte blir fler skivor om hon fortsätter i samma produktionstakt.