ERIK EJE ALMQVIST: Det har hänt vid två tillfällen att jag har överösts med läsarmail. Ena gången hade jag skrivit ett reportage i Filter om hur jag kontaktade alla 32 människor som heter Erik Almqvist, för att sedan be vår sverigedemokratiske namne att döpa om sig eftersom han drog vårt namn i smutsen. Den andra gången hade jag skrivit om min katt. En av personerna som då hörde av sig skickade till och med en egeninspelad CD med titeln Kattlåtar. Men precis som vid reaktionerna på Erik Almqvist-reportaget var alla avsändare inte entusiastiska. ”Hur kan du skriva om djur i tidningen?” skrev en man. ”De är ointressanta och dumma. Att behandla dem som människor är inte rationellt.”

Häromdagen när jag var ute och joggade på ön Amager i Köpenhamn fann jag en park som jag aldrig sett förut. Rosenbuskar och slingerväxter vällde ut över grusgångarna. Efter några meter såg jag att marmorstenar och träkors stack upp ur den vildvuxna vegetationen. Bredvid dem låg buketter, hundleksaker, inramade kattporträtt. Det var en djurkyrkogård. 

Jag stannade, förde undan bladen från en av stenarna, och läste: ”Kaere Britta. En kold vinterdag mistede jeg dig. Det eneste som ikke måtte ske. Du var hele mit liv. Tak for alt.”

Det var så sorgligt att jag sprang därifrån, så fort jag kunde. Men hur stark den forne djurägarens saknad efter Britta än var, så var den dock, sett till antalet sörjande, liten jämfört med sorgen som utbröt efter den skådespelande schäfern Rin Tin Tins död 1932. 

I Rin Tin Tin: The Life and the Legend – något så ovanligt som en 352 sidor lång biografi om en hund – berättar den prisbelönta journalisten Susan Orlean om hur soldaten Lee Duncan 1918 hittade en utmärglad valp i en sönderbombad kennel vid den fransktyska gränsen. Efter kriget tog han med sig hunden, som han döpte till Rin Tin Tin, hem till Kalifornien. 

Där började Lee, som var så krigstraumatiserad att han inte längre kunde ha ett riktigt arbete, ägna all sin tid åt att lära Rin Tin Tin konster. 

Efter bara något år blev de så skickliga att de fick ett kontrakt med filmstudion Warner Bros. 

Och, det här är fantastiskt: De 23 stumfilmer som Rin Tin Tin sedan spelade in under 20-talet gjorde honom till Hollywoods mest inkomstbringande stjärna. Filmrecensenterna hyllade hans uttrycksfulla ögon och Warner anställde en personlig assistent och en kock till honom. Efter att han parat sig med en tik köptes valparna av Greta Garbo och flingmagnaten WK Kellogg.

Och så, en sommardag när han var 13 år föll Rin Tin Tin ihop och dog.

Lee skrev en dikt, där han tackade sin hund för att ha räddat hans liv. Sedan flög han kvarlevorna till Rin Tin Tins hemland, och begravde honom på en djurkyrkogård i Paris.

I åratal lade besökande människor sedan blomkransar vid graven. Jag kan inte avgöra hur rationellt deras beteende var, men jag tycker att det var fint; mänskligt. 

+ Meryl Streep. Susan Orlean har också skrivit reportageboken Orkidetjuven – vilket för övrigt är den bok som Nicolas Cages karaktär omarbetar till ett filmmanus i filmen Adaptation, där Meryl Streep spelar en fiktionaliserad version av Orlean.  

– Ej på svenska. ”Rin Tin Tin: The Life and the Legend” är tyvärr inte översatt till svenska, men den engelska utgåvan går naturligtvis att beställa via nätbokhandlar.