ERIK EJE ALMQVIST När jag gick i sjuan hade alla i min klass samma stil, vi bar luvtröjor och skejtskor och lyssnade på Wu-Tang Clan. 

I åttan bytte jag skola och allt blev annorlunda. Den nya skolan låg inne i stan och många av eleverna var barn till människor med mycket pengar.

En av mina nya klasskamrater hette Victor. Jag hade aldrig sett någon som honom förut. Han klädde sig i för korta, knallgula chinos och malätna lammullströjor med jaktmönster på bröstet. Hans hår var tjockt och lockigt, och han kammade det på ett sätt som fick honom att se ut som Lord Byron. 

Victor tycktes sakna den instinkt som får människor att anpassa sig för att smälta in i gruppen. Eller så visste han bara inte hur man gjorde. Han spelade Månskens-
sonaten på pianot i aulan och berättade utan att skämmas att han rördes till tårar av Per Gessles soloskivor.

Efter några veckor i den nya klassen var jag och Victor med varandra jämt. 

Perioden efter att man träffat en ny vän påminner ofta om en förälskelse. Vi gav varandra smeknamn. Han kallade mig Roberto och jag kallade honom Umberto. Vi framförde ”The final countdown” tillsammans på en elevkonsert. Jag spelade gitarr. Victor spelade synt och sjöng, iförd sin mammas svarta läderbyxor och den vanliga jakttröjan. På klasskortet från åttan står vi två högst upp i mitten, vända mot varandra.

Efter att ha varit vänner i ett år sa han att han ville visa var han var uppväxt. Vi kunde bo på en campingplats i närheten, sa han.

Så på sommarlovets första dag satte vi oss på en buss mot Tylösand. Det var första gången vi åkte någonstans utan vuxna. 

Men när vi kom till campingen sa föreståndaren att vi inte fick bo där – vi saknade campingkort.
Victor blev våt i ögonen och ringde sin mamma. Snart visade det sig att hon hade en väninna som bodde i trakten. Eftersom hon var bortrest kunde vi tälta
i hennes trädgård – om vi gjorde det i smyg. Hennes man fick inte veta något.

Efter en timme hittade vi trädgården, som låg i ett
villaområde en mil norr om Tylösand. 

De följande dagarna levde vi en slags skuggtillvaro. Varje morgon smög vi ner till havet för att tvaga oss. Sedan gick vi fem kilometer till Icabutiken för att låna toaletten och borsta tänderna innan vi tog bussen till Tylösand. På dagarna försökte Victor visa platser som han mindes från sin barndom, men de fanns inte kvar. Sedan låg vi på stranden och åt chips och tittade på tjejer som inte tittade på oss.

På kvällen satt vi på en tom bar och drack läsk tills de stängde. Eftersom bussarna slutat gå promenerade vi hem längs vattnet. Det blåste kuling. Skorna sköljdes över av havsvatten. När vi kom fram hade tältet blåst ner. Vid Icabutiken nästa morgon läste vi på löpsedlarna att en flicka drunknat under natten – längs just den strand där vi gått. 

Den sista kvällen fräschade vi upp oss i havet, bytte om, och gick till baren på Per Gessles hotell. Resan skulle i alla fall avslutas ordentligt. Vi hann precis beställa två öl innan en vakt frågade om vi hade leg. 

Snart stod vi på en gräsplätt utanför baren. I protest mot hela världen drog vi ner byxorna och vände rövarna mot Gessles hotell. När vi reste på oss insåg vi att det var så mörkt att ingen sett oss. 

Sedan gick vi hem och sov en sista natt i det syrefattiga tältet innan vi tog bussen därifrån. 

Under det kommande året falnade vänskapen. Efter
nian flyttade Victor till en internatskola, och vi har inte setts sedan dess.