Erik Eje Almqvist: När jag tittade på min telefon insåg jag att mitt armbandsur hade stannat och att jag hade väldigt bråttom. Jag skulle med ett tåg till Malmö från Köpenhamn. Så jag rafsade ihop mina saker och sprang mot t-banestationen.

Väl där kastade jag mig fram mot biljettautomaten och tryckte in Visakortet. Men när jag knappat in min kod spottade automaten ut kortet och meddelade att något var fel: Var vänlig försök igen. Samtidigt hörde jag hur tunnelbanan rullade in mot perrongen. Gjorde jag ett nytt försök skulle jag missa tåget.  Jag beslutade att hoppa på tunnelbanan. Biljetten kunde jag lika gärna köpa i efterhand, när jag gick av för att ta tåget.

Så fort dörrarna glidit igen bakom mig fastnade blicken på en hästsvansprydd man längre bak i vagnen. Det var något bekant med hans jacka. I samma ögonblick som jag insåg att det var en biljettkontrollantsjacka vände han sig rakt mot mig. Han måste ha identifierat skräcken i mina ögon, för trots att jag vek ner blicken och låtsades att jag inte fanns, stod han snart framför mig och bad att få se färdbeviset. Och nu kommer jag till den delen av historien som är lite svår att förklara.

Av någon anledning svarade jag ”javisst” och drog fram plånboken ur fickan. När jag rotat igenom plånbokens alla fack muttrade jag ”var kan jag lagt den?” och började rotade runt i byxfickorna. När jag hunnit till innerfickan kände jag ett blankt papper mot fingertopparna. Där låg faktiskt en biljett. Jag visste ju att den var två veckor gammal, men jag log ändå mot kontrollanten och lämnade över den. Om inte annat skulle han ju förstå att jag var en sån som brukade betala.

Efter att ha givit den skrynkliga lappen en snabb granskning tittade han på mig med trötta ögon: ”Har du ingen biljett, eller?” Jag fick känslan av att han varit med om det här förut, men när jag väl hade gått så här långt kunde jag ju inte bara sluta. Charaden fortsatte. Det hela var otroligt ovärdigt. 

Till slut tröttnade kontrollanten, drog fram sitt böteshäfte och frågade efter mitt leg. När han plitat ner mina personuppgifter bad han mig att skriva under med mitt namn. I ren trots stavade jag fel. 

Alltså, jag kände mig ju oskyldig. Förvisso saknade jag färdbevis, men jag hade ju tänkt köpa ett. Fram till häromveckan funderade jag till och med på att kontakta kundtjänst och överklaga. Men så läste jag en intervju med prins Carl Philip, där han sa att det ”kändes fel” att han utmålats som en bluff efter att ha satt sitt namn på en eldskärm som huvudsakligen designats av någon annan.

Jag undrar hur ofta makthavare som avslöjats för att ha gjort något som enligt alla regler är fel ändå intalat sig själva att de är oskyldiga. Liksom av princip. Som att brottet de anklagats för är ett obetydligt undantag, i den tillvaro där de betraktar sig själva som hyggliga och hederliga människor.  När jag läst färdigt intervjun med prinsen satte jag mig vid datorn och betalade boten.

I fältet för övriga upplysningar skrev jag: Jag skäms.

+ Dokumentärfilm
Alla som har chansen borde besöka Köpenhamn under den fantastiska dokumentärfilmsfestivalen CPH:Dox som startar 1 november.

- Utanförskap
Bosse Löthéns berättelse i Aftonbladet om hur lätt det är att falla ur systemet när man inte längre kan arbeta var sorgligt drabbande.