ERIK EJE ALMQVIST. När jag vaknade i tisdags stod dörren till lägenheten på vid gavel. Ganska obehagligt. Hur hade den öppnats? Var någon i lägenheten? Hade något försvunnit?

Efter att jag och Anna gått igenom alla rum konstaterade vi att dörren inte gått i lås ordentligt föregående kväll och att den måste ha blåst upp under natten. Ingen var i lägenheten. Datorer, plånböcker och tavlor fanns kvar. Ingenting fattades. Förutom katten.

När Anna skaffade katten var jag motvillig. Jag tyckte att katter var tråkiga, lömska, egoistiska. En månad senare lekte jag med Fredag varje dag. Jag snickrade ett katthus med svängdörr. När Anna var bortrest sänkte jag värmen hemma så att katten skulle lägga sig intill mig när jag sov.

Nu var hon borta. Efter att ha finkammat uppgången var vårt enda spår ett öppet fönster på andra våningen. 

Eftersom Fredag är en utpräglad innekatt följde en panikartad jakt. Vi la oss på den morgonkalla asfalten och kikade under bilar. Vi frågade hantverkare, skolbarn och alkisar om de sett något. När vi tapetserat kvarteret med en såndär hopplöst sorglig har-du-sett-vår-katt-lapp började Anna gråta: Hon kommer aldrig hem, hon är död. 

Jag rabblade något om att ”någonstans är hon”. I själva verket var jag övertygad om att Anna hade rätt, och mindes ett anslag i trappen om att inte släppa ut katter på grund av ”risk för katthatare”. Efter ytterligare några timmars letande gick vi tysta hemåt mot vårt nya, kattlösa liv. Vi öppnade porten, stegade upp för trappan och – utanför dörren satt Fredag och väntade.

Kanske var det därför jag sedan sögs in i en artikel om leishmaniasis – en sjukdom som sprids från sandflugor och dödar minst 50 000 människor varje år. Värst drabbat är Brasilien. Anledningen tros vara att sjukdomen där överförs till människan via husdjur. I vissa områden har parasiten hittats i hälften av alla hundar.

De flesta smittade hundar är dock symptomfria – och så länge de är det är de inte särskilt smittsamma. Diagnosen har dessutom en hög felmarginal.

Landets veterinärer har ändå bestämt att alla smittade hundar ska avlivas. 

Eftersom ingen vet hur effektiv åtgärden är har beslutet lett till högljudda debatter. 

Experter och ”experter” spekulerar nu om ration; kan dödandet av, säg, 50 000 hundar rädda en människa? Är det i så fall värt det?

För två år sedan hade jag tyckt att frågan var okomplicerad. Djurliv är värda mindre än människoliv. Kör på.

De senaste nätterna har jag dock fantiserat om att jag besöker veterinären med mitt till synes friska husdjur för en rutinkoll, och får höra att hon måste brännas upp.

Hade jag låtit min katt dö om det skulle kunna rädda en människa?

Om någon frågat mig i ögonblicket när jag låg på hallgolvet och pustade ut medan Fredag tassade över mitt bröst hade jag vänt på svaret: Jag hade tveklöst förpassat både en och två veterinärer till sällare jaktmarker om det räddat min katt.

Det var när jag insåg det som jag förstod att jag tappat det. Hej då.

+ Vit päls. Malmöbandets fantastiska nya skiva ”Ägd” släpps 25 september.

– Slappt. Den unkna kritiken mot Miley Cyrus.