ERIK EJE ALMQVIST Man kan förstå att konstnären Johanna Schartau valt att göra en dokumentär om sin farmor och två av hennes döttrar. Stoffet är liksom för bra för att låta bli.

När Johanna var barn fick hon veta att farmor Ruth och fastrarna Mia och Thora dött i lunginflammation. I övrigt talades det inte om dem, vilket gjorde farmodern till en mytisk figur. Det enda Johanna visste om Ruth var att hon under 1900-talets första hälft varit en stark, självständig kvinna; en utbildad gymnastikdirektör – allt som Johanna själv drömde om att bli.

Men en dag när hon rotade igenom en gammal chiffonjé hittade hon ett brev som ställde föreställningarna om farmodern på ända. Det var något mycket värre än lunginflammation som lett till Ruths, Mias och Thoras död.

Där, vid chiffonjén, börjar "Farmor Ruth och hennes döttrar". Sedan blickar kameran in i en dockhusmodell av villan i Äppelviken där farmodern bodde med sin familj. Matsalsbordet är prydligt dukat med levande ljus – men på golvet i ett av sovrummen ligger en revolver.

Med den cliffhangern lämnas tittaren, medan Johanna Schartau backar bandet till 1900-talets början för att med hjälp av gulnade familjefotografer berätta historien om sin farmor.

Det finns många sätt att berätta en historia, men hur hårt man än anstränger sig – med ljud och klippning, repliker och formuleringar – kommer man ingenstans om man inte har något att säga. Omvänt behöver den som har en stark berättelse inte krumbukta sig med formen. Det blir tydligt när man ser "Farmor Ruth och hennes döttrar".

Behärskat och kronologiskt berättar Schartau om hur hennes farmor, dotter till Ystads borgmästare, efter en tid som sjukgymnast på ett lasarett för sårade soldater i Wien, reser hem till Sverige, där hon gifter sig med sin kusin, slår bo i Äppelviken i Bromma och föder fyra barn.

Snart visar sig två av barnen lida av en mystisk sjukdom. De är svaga och får allt svårare att gå. Eftersom läkarna misstänker tuberkulos börjar farmor Ruth resa runt med döttrarna mellan sanatorier i Alperna. De blir dock aldrig bättre. I tonåren diagnosticeras de med en obotlig form av nervsjukdomen ataxi. Troligen en följd av att föräldrarna var kusiner.

Genom dagböcker och brev förstår vi hur Ruth gradvis förändras. Hon beskriver hur hon kommer till insikt om vad som är hennes "plikt", trots att hon känner att "det är mer än vad man kan begära av en människa".

Schartau exploaterar ingenting i historien. Hon har modet att helt lugnt berätta vad som ledde fram till släktens största trauma. Man kan invända att det ibland går väl långsamt, och att hennes speakerröst är så kantigt släpig att det ibland känns som om man råkat zappa till en repris av TV-programmet "Konstpaus" från 80-talet. Men det är betydelselöst.

För här finns verkligen en berättelse, och – med undantag för några korta irrfärder kring familjens förhållande till nazismen – tillåts den tuffa på, tills den når ända fram, till den där revolvern som planterats i dockhuset.

+ Se den. "Farmor Ruth och hennes döttrar" visas under International Female Festival i Malmö, och i SVT2 torsdagen den 3 april klockan 20.00 och lördagen den 5 april klockan 16.15.

– Undervärderad radio. Per Johanssons och Eric Schüldts ideella poddradioserie "Kunskapens träd" är sällsynt allmänbildande, nyfiken, rolig, intressant. Den borde ha en fast plats i SR:s tablå.