När det kommer till musik har jag alltid varit lite efterbliven. Jag minns inte min första skiva, men när jag var sex år fick jag ett blandband av pappa med Miriam Makeba, Tomtarnas vaktparad och Ebba Gröns Die Mauer. Jag lyssnade tills jag kunde varje ord utantill. Ändå grät jag nästan varje gång Joakim Thåström sjöng ”en grå prick är det enda jag ser av Susanne”.

Vid den här tiden var jag med i ett gäng. Varje eftermiddag jagade vi Glassbilen på våra BMX-cyklar, pallade äpplen och bytte Garbage Pail Kids-bilder med teckningar av deformerade barn. Jag var yngst, och den enda anledningen att jag fick vara med var att jag hittat på gängets namn: De flygande bajskorvarna.

En dag spelade jag kassetten för Per, vår inofficielle ledare. Han fnös att Die Mauer var en töntlåt. Jag sa ”jag vet” och låtsades att det var just därför jag spelat den. Sedan lyssnade jag aldrig på pappas blandband igen.

En annan gång pekade Per på mina röda jeans och frågade vilket märke det var. Jag visste inte ens att det fanns olika märken, så jag frågade vad han hans byxor var. Han pekade på läderlappen där bak och sa: ”Super Jeans.”

Nästa helg övertalade jag mamma att köra till JC. De följande åren sågs jag aldrig i annat än Super Jeans. 

Sådär har man ju fortsatt genom livet. Även när jag tyckt att jag varit originell har tentaklerna varit utsträckta mot omgivningens förväntningar. 

Häromdagen väntade jag vid en gate på Kastrup när jag i ögonvrån såg att en medelålders man satte sig mittemot mig. Han såg bekant ut. Skarpa kindben och tjocka ögonbryn som pekade mot en spetsig näsa. Det var Joakim Thåström.

När jag ser kända personer vars verk jag har en relation till reagerar jag bakvänt, som om det var jag som blev betittad. Jag la benen i kors och försökte se avslappnad ut medan jag betraktade honom i smyg. 

Ingen annan verkade bry sig. Kanske för att han inte motsvarade den förväntade bilden av en stjärna. Han bar en noppig luvtröja och mjukisbyxor. Håret som stack fram under armékepsen såg hemmaklippt ut. 

På något vis blev jag både inspirerad och stärkt. Som om han, med sin uppenbarelse, stod upp för den sexåriga Erik som jag själv förnekat.

Vid hans sida bleknade alla andra i gaten med sina upprullade jeans, inställsamma frisyrer och läderväskor.

Jag har aldrig gjort det förut, men nu fick jag för mig att gå fram och tacka.

När planet landat dröjde jag kvar i ankomsthallen. 

Efter några minuter släntrade han ner för trappan. 

Jag andades in och började gå i hans riktning.

Just när jag var på väg att sträcka fram handen klev en kvinna fram framför mig, gav honom en kram och sa: Välkommen hem Sture.

Jag blev stående. 

Medan jag såg hur Sture och hans fru gick ut genom roterdörrarna försökte jag intala mig själv att hans noppiga tröja fortfarande var inspirerande.

+ Nya idoler Anja Lundqvists och Julia  Dufvenius podcast är varm, pinsam, rolig och alldeles strålande.

– Bengt Lagerkvist död Innan regissören dog gjorde Tom Alandh en fin samtals-dokumentär där Lagerkvist sammanfattar sina tankar inför döden. Tisdag 20.30 SVT2.