Korruption, kraxar körerna som i ett antikt drama för att förklara Greklandskrisen. Det är dock bara en pusselbit i kriskollaget. När Sverige led av en finanskris i början av 90-talet var det ingen som angav korruptionen som skäl.  

Krisen förklaras även med en bulimisk offentlig sektor. Många skyller på en alltför generös sosseröd välfärds­politik. Men varför drabbades USA som inte har en svulstig socialdemokratisk offentlig sektor av en lika djup kris?

Grekerna knyter näven och höjer rösten mot att deras liv är belånade. Att deras barnbarn är skuldsatta redan innan födseln. Att skulderna förslavat dem. Att EU-trojkan invaderar Aten i bepansrade bilar. Kostymer med laptops som vapen har intagit landet. Om tre månader är det
parlamentsval i demokratins vagga. Ett val som framstår som en parodi med tanke på att de lånevillkor den lilla Baklava-republiken på Balkan signerat. I det finstilta som få har läst för­binder sig Grekland att inte riva upp sitt eget stålbad. Att sälja ut offentlig egendom, att fimpa
arbetsrätten, att minimera löner och pensioner till bul­gariska nivåer, att höja skatter och avreglera marknaden.
Att gå från ett EU-land till ett U-land.

På ren svenska betyder det att oavsett vad greken röstar så är det samma EU-politik som gäller.
Val­sedeln är lika avgörande som en bit billigt,
tunt toapapper. Importerat toapapper eftersom Grekland inte har någon inhemsk produktion.

När vi i Sverige 1994 folkomröstade om ett EU-medlemskap klev jag in i min högtidsdräkt och röstade ja. Ett entusiastiskt ja för en gemenskap som skulle motverka nya världskrig. Ett ja som skulle förena folken och slipa ner fördomströsklarna. Ett ja som skulle stärka solidaritet och ge bränsle åt den europeiska ekonomin. Ett ja till en omtänksam kapitalism som lyckas med konststycket att förena konkurrenskraft med värnandet om medborgarnas rättigheter. Ett ja för välfärd över nationsgränserna.

Domedagsprofeterna på nej-sidan värnade i stället om en gammeldags nationalism. De sörjde snusförbud och förutspådde att den svenska suveräniteten skulle naggas
i kanten. Bakåtsträvande typer som vägrade inse att
världen blir alltmer glokal. Global och lokal i ett.

Nu börjar EU-vännen i mig pudla. Med trojkan som tillsätter teknokratregeringar i skuldsödern, med diktat som fjärmar folket från beslutsfattandet, med en gemensam valuta som värderas högre än människors överlevnad börjar jag undra om inte olyckskorparna ändå hade lite rätt.

Sverige gick nyligen med i Europapakten. Håkan Juholt var emot. Alla var emot Håkan Juholt. En vecka senare skrev Stefan Löfvén glatt under. Är det någon som vet vad vi i Sverige har förbundit oss till och vad det kommer få för konsekvenser?