Tänk dig följande: Du sitter på en fullsatt lunchrestaurang och njuter av din lunch. Då ser du något konstigt tvärs över lokalen. En av gästerna kryper runt på golvet under sitt bord. Du undrar vad hon gör.

Det är svårt att gissa sanningen: Hon letar, desperat, efter ett pubeshår.

Jag vet att det låter konstigt men det har hänt på riktigt. Jag vet det, för det var tyvärr jag som kröp runt på alla fyra i jakt på någon annans tappade päls. Precis innan hade jag hungrigt tittat ner på min tallrik, men just innan jag började äta såg jag ett hårstrå i maten. Lätt irriterad plockade jag upp det för att studera det lite närmare och det var då jag insåg vad det var för slags hår. Äcklad kastade jag det ifrån mig för att bara sekunder senare inse att jag gjort mig av med avgörande bevismaterial.

Andra, mindre snåla kanske bara hade lämnat restaurangen. Eller sagt som det var utan att kunna bevisa det. Men sådan är inte jag. Så jag gav mig ner på golvet och efter en stunds letande hittade jag det jag sökte.  Sedan konfronterade jag en av servitriserna.

”Det var ett hår i maten.”

”Jaha?”  En tröttare röst har aldrig hörts.

”Ja, alltså….en särskild sorts hår.” Här jobbade jag med både intonation och ögonbryn för att få henne att förstå, samtidigt som jag triumferande höll fram tallriken. Hon tog en titt på håret, rörde inte en min utan sa med samma trötta röst som innan:

”Jaha? Vill du ha samma mat igen eller någon annan?”

”Helst ingen alls. Bara pengarna tillbaka.”

”Okej.”

Ingen förståelse. Ingen ursäkt. Bara en total antiklimax.

Något år senare var jag på jobbresa och fick bo på lyxhotell i ett vackert rum med vidunderlig utsikt. Sängen hade lika många kuddar som det fanns kanaler på tv:n. Badrummet var inrett i marmor. Flaskor med dyrbara produkter viskade mitt namn (på franska). Det fanns ett entertainment-system redo att underhålla mig på alla tänkbara sätt. Jag kände genast att ja, det är så här det egentligen är tänkt att jag ska leva. Tills jag sjönk ner på sängen och tittade på nattduksbordet intill. På ett litet kritvitt anteckningsblock avtecknade sig i all tydlighet ett pubeshår. Vad gör man då?

Ringer man room service? Bär man ner håret till receptionen? Nej, det finns inget att göra. Vad man än gör är det för överdrivet, för löjligt, för prinsessan på ärten-aktigt. Istället avlägsnar man håret och försöker glömma alltihop. Men känslan av lyx är borta.

Ett ynka litet hårstrå. Vilken skillnad det kan göra på fel ställe. 

PLUS

Livsglädjen man får av discospåren på Daft Punks Random Access Memories.

 
MINUS
Att folk inte sa "glöm det" när det först föreslogs att kvinnan skulle tiga i församlingen.