För ett tag sedan hörde magasinet Egoboost av sig och ville göra en kort intervju med mig i samband med den nya kampanjen Size me. Syftet med Size me, skrev journalisten i sitt mejl, är att visa “att världens 6,6 miljarder människor inte kan och ska se likadana ut”.

Konceptet är i sig inget unikt. På sistone har det blivit allt vanligare att visa upp kroppar i allehanda former i akt och mening att få folk att känna sig till bättre till mods med hur de själva ser ut. På nätet finns till exempel sajten Kroppsbilder, med sida efter sida av ansiktslösa nakna kvinnokroppar som ska “illustrera hur olika kroppar kan se ut”, och Theshapeofamother.com för kvinnor som sörjer att deras kroppar ter sig annorlunda sedan de fött barn. Förra året vek VeckoRevyns redaktion ut sig i den egna tidningen under parollen ”100 procent kroppsstolthet”, och den vällästa bloggaren Egoina publicerade bilder av kvinnoben på temat “lår som går ihop”. 

Jag tror verkligen att tanken i grunden är god. Problemet är bara att den här sortens initiativ är ett kroppsfixerat, sjukt svar på en kroppsfixerad, sjuk fråga. 

”Size me är kampanjen som vill få oss att faktiskt reflektera över hur mycket energi, tid och tankekraft vi lägger på våra kroppar”, menar Egoboosts chefredaktör Isabella “Blondinbella” Löwengrip.Men det åstadkoms näppeligen genom att tubba kvinnor att visa upp sig, jämföra sig med varandra, bedöma sig själva och andra, att kort sagt lägga ännu mer energi, tid och tankekraft på sina kroppar.

Skillnaden, det som upphovsmakarna menar gör deras projekt uppbyggliga, är att man uppmanar kvinnor att i slutänden komma fram till att deras kroppar är vackra, ofta med brasklappar om att de är vackra TROTS – autentiska exempel från ovan nämnda projekt – en mage som putar, för lång överkropp, löjligt små bröst, celluliter, stora höfter, skogshuggarrygg, stor rumpa, fetma, bristningar, breda axlar, bilringar, lår som går ihop med mera, med mera, jag blir alldeles deprimerad. Att säga DIN KROPP DUGER! är att bekräfta att DUGER MIN KROPP? överhuvudtaget är en giltig fråga. Och gränsen mellan att nagelfara sin lekamen och rent kroppsförakt är så hårfin att den inte ens går att urskönja.

Omslaget till det nya numret av Egoboost föreställer Isabella “Blondinbella” Löwengrips utan kläder. Hon understryker att bilden inte har retuscherats, men den har uppenbarligen tagits av en yrkesfotograf och ljussatts på ett sätt som skall få henne att se så fördelaktig ut som möjligt, hon har blivit sminkad och fått håret fixat av proffs, hon står i en smickrande pose. Bilden kanske söker förmedla att det finns många sätt att vara vacker på, men framförallt säger den mig är att det är viktigt att vara vacker. Och det enda jag tänker och känner när jag ser den är att kan vi inte snälla söta rara med socker på toppen prata om något annat?

+ Badhus. Där finns kroppar av alla möjliga sorter, för dem som vill se sådana, och kropparna GÖR något, används till saker, är i rörelse, till skillnad från de stumma stilla stycken kött som vi begapar i till exempel Size me.

Fråga Olle-dokumentärerna är typ det sjukaste jag sett: Jagsvaga tjugoåringar som knullar framför kameran medan en reporter sitter bredvid och kommenterar? Avgå, samtid!