Hej alla från Eurovision-frenesin i Malmö. Jag leder presskonferenserna och drunknar i skvaller som inte går att göra krönika av. Men här kommer en tanke som slår mig med häpnad: 

Silverhåret glider genom den festande folkmassan på Euroclub. Med en tysk pappersflagga fäst på sin rullstol och iklädd paljettkofta sprider Oma Ella Kastner avväpnande leenden som bara en människa som levt i över 102 år kan göra. Klockan har passerat midnatt och jag gäspar som ett lejon efter att ha modererat en massa presskonferenser när jag möter Europas äldsta schlagerfan på välkomstfesten för Eurovision 2013 i Malmö. 

Charlotte Perellis ”Take me to your heaven” spelas på så hög volym att jag inte kan konversera med hundraåringen som inte är redo för någon himlafärd. Det är så mycket jag vill fråga denna levande historiebok som var med i tidernas begynnelse när musiktävlingen föddes som ett försök att förena folken och plåstra om en sargad kontinents krigssår. Samma dag presenterade jag den förtjusande herr Ramsauer som är den äldsta att stå på scen med sina 95 år. Han föddes 1918 i Lausanne och representerar Schweiz med sin Frälsningsarmé som tvingades byta både namn och kostymer eftersom EBU förbjuder religiös propaganda.

Nu sitter den gamle mannen med hörapparat och glasögon vid podiet med ett barns busiga blick. När jag ber den snart hundraårige artisten delge oss hemligheten bakom sin vitalitet förklarar han: ”Jag har levt modest i hela mitt liv och lagt mig halv nio varenda kväll.” Livsvisdomen summerad i det så underskattade ordet: lagom. Lev lite lagom för att leva länge, antecknar jag i min dagbok. 

Efteråt kastar sig världspressen över Herr Ramsauer. Utan minsta ansträngning blir han den självklara stjärnan. Precis som 102-åriga Oma som flankeras av sina barnbarn och ett växande entourage blir blickfånget i alla schlagersammanhang. Som om hon vore allas vår förlorade mormor kramar och pussar vi på henne. En kramkö bildas och den sekelgamla damen låter alla ömhetstörstande glittertyper gosa in sig. Inte ens den vitryska stjärnan Alyona eller den docklika danskan Emmelie lyckas locka så många fans.

Vad är det hos gamla människor som gör oss knäsvaga? Kan det vara vår egen längtan efter att få leva ett långt liv och en tro om att de sitter på levnadskonstens lösenord? Det slår mig att vi behandlar dem som barn. Gullar med dem och klappar dem på kinden som vore de makrobiotiska maskotar. Deras ord möts med samma hänförelse som när barn lyckas formulera sina första fraser. Kanske är det en reaktion mot den utbredda ungdomsfixeringen och rynkrädslan. En befrielse i en tid när förskönande filter föryngrar anleten och allt som faller lyfts. Kanske är det för att gamlingar som ofta göms och glöms nu äntligen träder fram på den åldrande kontinentens främsta scen. Om inte annat så har Eurovision i Malmö lyckats ge gamlingarna en plats i rampljuset.

 + Robin Stjernberg. Cool och ödmjuk bjuder han på sig själv. Senast stod han på händer inför den imponerade världspressen.

 Orättvisor. Inkomstklyftorna i Sverige snabbast i världen enligt OECD.