Redan i tidig ålder får vi höra att vi måste kämpa tio gånger mer än våra vita vänner enbart på grund av vårt utseende eller våra namn. Våra föräldrar ser det som deras uppgift att påminna oss om att samhället inte är rättvist mot den som ser annorlunda ut. De bär på egna erfarenheter som de helst av allt inte vill dela med sig av, men som de tyvärr tvingas göra ändå. Det är aldrig lätt för en förälder att berätta för sitt barn om rasistiska strukturer som kommer att sätta hinder för dem. Men ju tidigare vi vet det, desto bättre. Och ju tidigare vi vet det, desto mer kan vi förbereda oss. Deras förutsättningar som nyanlända flyktingar var långt ifrån bra. Kanske har deras barn möjligheten att skapa bättre. Därför väljer de att vara extra hårda och begära extra mycket. Det är ett sätt för dem att skydda sina barn från vad de själv har fått utstå. Det räcker inte med bra betyg, du måste vara bäst.

►LÄS MER: Evyn Redar: Saudiarabiens kvinnosyn är inte otänkbar längre

När åren går och vi blir äldre börjar vi även påminna varandra om just detta. Om hur våra föräldrar flydde krig och förtryck och startade om på nytt för att kunna ge oss värdiga liv. Vi påpekar ofta hur vi gör mycket just för våra föräldrars skull. Om de kunde skapa sig en fungerande vardag för sig själva och sin familj i ett främmande land med ett främmande språk och en främmande kultur, så har vi inga ursäkter för att inte göra detsamma. Fast flera gånger bättre.

Men vad händer med den som inte orkar? Den som redan vid ung ålder hörde dessa ord och istället för att känna ambition, tappade hoppet och gav upp. Den som inte kunde göra det för sina föräldrars skull? Den som knappt kunde göra det för sin egen skull? Vad händer med den som inte kunde stå emot alla hinder? Den som såg sin skrivna framtid och accepterade den? Den som lät samhällets strukturer bryta ner en? Vad händer med den som inte orkade?

Det är inte naturligt för ett barn att redan vid ung ålder behöva höra att saker som att skaffa sig ett jobb efter utbildningen kommer vara betydligt mycket svårare på grund av ens utseende. Inte heller är det lätt att känna styrka och ambition när man får höra att man alltid kommer att bli extra hårt bedömd i allt man gör.

►LÄS MER: Evyn Redar: Kollektivtrafiken ska vara till för alla

Många stora mediehus har idag börjat se över mångfalden bland sina medarbetare och man har börjat ta in extern hjälp när det kommer till rekrytering. Det börjar dyka upp en vilja, eller rättare sagt, ett tvång att förändra. Men när rekryteringen väl sätter igång får man oftast höra uttalanden om att ”det ändå nästan inte finns några som har ett intresse för det här”. Det handlar inte om att intresset inte finns. Det handlar om att inte våga drömma drömmar som bara förblir just drömmar. Det räcker inte med en jobbannons på en hemsida som ändå inte besöks. Strukturerna som alltid varit, har satt ett hinder för folk att ens våga sig fram. Vill ni verkligen se förändring så får ni ta ert ansvar. Leta, hitta och ge folk jobb i handen.

+ Zara Larsson som var nominerad i Video Music Awards. Det är så coolt!

- Årets Kristallen som var otroligt dåligt gjord.