Öppet brev till min pappa, till min hjälte.

Efter sommaren år 2012 flyttade min pappa till Kurdistan. Han skulle bo där på obestämd tid för att jobba. När vintern närmade sig åkte resten av familjen ner för att hälsa på. När vi klev av flygplanet i Sulaymaniyah så möttes vi upp av en person jag aldrig sett förut. Eller jo, det var ju min pappa! Men aldrig tidigare hade jag sett en sådan ståtlig och stark man. Hans närvaro lyste och alla ögon som tittade på honom var fyllda med respekt. Varje dag när vi tog en promenad i staden var han antingen klädd i kostym eller i traditionella kurdiska kläder. Jag såg honom skratta och le mer under mina tre månader där än vad han gjort under hela min livstid.

Håll huvudet högt, du är så vacker då.

En sak som alla vi barn till föräldrar som flytt hit till Sverige har gemensamt är känslan vi bär när vi går sida vid sida med dem ute i allmänheten. Hur vi kollar runtomkring oss och tänker: "HUR kan ni bara gå förbi den här människan? HUR kan ni inte spärra upp ögonen och hamna i chocktillstånd? Ser ni inte vilken hjälte som går här ibland er?!". Men sen kommer vi på att våra föräldrars historier inte kan läsas av någon som inte vill se. Våra föräldrars kamp kommer aldrig få den uppmärksamhet den förtjänar. Våra hjältar kommer bara att förbli VÅRA hjältar.

Håll huvudet högt, du är så vacker då.

Att i ung ålder tvingas fly från familj, vänner och hem borde vara det svåraste en människa kommer att ha upplevt. Men att, som våra föräldrar, också tvingas till ett land där de, vad de än gör, aldrig kommer att få känna den respekt de förtjänar är något utöver det. Vi bor i ett samhälle som på något sätt alltid kommer att trycka ner dem. Från vikariat till vikariat, från otrygg tjänst till otrygg tjänst, från fördömande blickar till rent rasistiska påhopp. De bär på kompetens som ingen vill se. De bär på kunskap som ingen vill lyssna på. De har aldrig tillräckligt bra svenska trots att de bott här i nästan 30 år. De sätts in i fack de aldrig kan bryta sig ut ifrån. De flydde från förtryck till förtryck.

Håll huvudet högt, du är så vacker då.

Men jag ser dig pappa, jag ser den kamp du fört för dig själv och för den som kommer att komma efter dig. Jag ser hur du aldrig tappar minen, trots att du flera gånger haft all rätt att göra det. Jag ser hur alla dina råd, om hur jag måste kämpa hundra gånger mer på grund av mitt namn och mitt utseende, är råd som du tvingat dig själv att ge. Jag ser hur du alltid gjort allt för att göra vägen för mig och min syster lite lättare än vad din egen väg var. Jag ser hur samhällets strukturer bryter ner dig sakta, men jag ser också hur du gång på gång lyfter ditt huvud ändå. Fortsätt göra det pappa, du är så vacker då.

+ Att det snart är nyår och att vi kan förnya våra nyårslöften.

- Att dagens politik gör det ännu svårare för människor i utsatta situationer.

► LÄS MER: Evyn Redar: "Den moderna feminismen är inget för mig"

► LÄS MER: Evyn Redar: "Vi pratar inte om kärlek där jag bor"