Hon och jag. Vi bor tillsammans och delar på en väldigt fin tvåa ute i Husby. Vi har delat mycket sen vi för första gången lärde känna varandra för ca tretton år sedan. För det mesta håller vi vår relation hemlig. Hemma är det oftast jag som får stå för städning, matlagning, tvätt, disk och allt sådant. När det är hennes tur att ta hand om det så slutar det alltid med att hela lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Samma sak gäller jobb. Jag tar hand om mitt, ser till att vara i tid och sköter mina arbetsuppgifter galant. Men varje gång jag försökt dra med henne till jobbet har det alltid slutat i katastrof. Hon kan aldrig koncentrera sig och hon får panik av minsta lilla uppgift. Det är nästan omöjligt för henne att ens ta sig upp ur sängen på morgnarna och varje kväll innan läggdags brukar vi ha ett samtal om just det.

►LÄS MER: Evyn Redar: Arbetsgivare: Vill ni se förändring så får ni ta ert ansvar

Jag och Hon. Vi går igenom morgondagen steg för steg enbart för att, för henne, avdramatisera den enkla saken som att ställa sig upp och göra sig i ordning. Jag försöker göra det så lätt som möjligt genom att till exempel ta ut handdukarna ur skåpet kvällen innan och hänga in dem i badrummet så att hon bara behöver kliva in i duschen. Lägga fram alla kläder och skor som hon ska ha på sig. Sätta in kaffe i kaffebryggaren och fylla den med vatten så att det enda som behövs är att trycka på en knapp. Packa väskan med allt som behövs och ställa den ute i hallen så att hon bara kan ta tag i den när det är dags att gå. Men trots allt detta är det ändå alltid samma story med henne. De lättaste sakerna blir till svåra projekt. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker.

Hon och jag. Det är obegripligt hur vi kan stå varandra så nära. Vi är varandras raka motsatser. Hur kan jag, med den glada och sociala energin, leva så tätt tillsammans med hon som är så tyst och tillbakadragen? Många gånger har hennes beteende vart anledningen till att andra relationer gått förlorade. De gånger jag tvingats stanna hemma för att ta hand om henne och varit tvungen att isolera mig från omvärlden för att hon behöver mig, har resulterat i att andra glömts bort. Det kanske hade vart lättare om jag vågat berätta om oss. Men oförmågan av att förklara varför och hur en person som jag kan ha en så stark relation till henne, gör det nästan omöjligt.

►LÄS MER: Evyn Redar: Saudiarabiens kvinnosyn är inte otänkbar längre

Jag och hon. Jag brukar bli arg på att hon inte kan ta hand om saker och ting. Jag brukar bli arg på att hon dyker upp helt oplanerat. Ibland stannar hon i flera månader och ibland bara i en dag. Jag brukar bli arg på det faktum att hur hårt jag än planerar mitt liv så kan alla planer gå i kras när hon bestämmer sig för att komma på besök. Jag brukar också blir arg på mig själv för att jag skäms så hårt över henne. Jag skäms över hur jag så ofta låter henne styra mitt liv och hur jag går på tå i min vardag för att inte göra henne missnöjd. Jag skäms över att jag, en stabil person med all anledning att älska livet, kan rubbas helt ur min balans bara hon blåser lite åt mitt håll. Jag skäms över den makt jag har låtit henne ta i mitt liv.

Hon och jag. Jag och min ångest.

+ Podden Raseriet som är tillbaka efter sommarlov

- Redaktionen på SVT:s Opinion Live som lät frågan där en separatistisk fikarörelse jämfördes med KKK vara med i manus